mamma, du är bäst.

Det här med att folk alltid frågar hur jag mår efter allt som hänt så kan jag säga med säker ton på rösten att livet rullar på. Alla ska vi dö. Bara en tidsfråga när. Jag kan tycka det är jävligt orättvist att just min mamma skulle dö. Men i slutändan så var det de enda som var viktigt, det var det som skulle hända. Min mammas liv var skapat så. Det är så det ska vara, allt tjaffs om Gud hit och dit och även om jag inte tror på att Gud skapade människan så kan man ändå inte låta bli att "försöka" tro på det. Om det nu var så tror jag inte man skapar ett liv som varar i si och så många år sen dör man. Nej jag tror på fullaste allvar att det finns någonting efter döden, man kan ju inte bara då sådär helt plötsligt och så pang bom är allt över. 

Jag har mina egna sätt på att försöka få mig må så bra som möjligt. Jag sörjer på mitt egna sätt. 
Jag vill inte acceptera att det var min mamma som dog den dära tisdagmorgonen den femte april, jag har svårt för att göra det. Jag känner som så att mamma kommer hem igen, vi träffas snart igen. Hon är bara borta på en lååång semester. Jag har klarat mig snart tre månader utan henne, men hur ska jag klara av ett helt liv utan henne? Helt ärligt. Även om jag vet att mamma är med mig så får jag för mig att, tänk om jag inbillar mig. 

Jag brukar sätta mig på ett bord som står precis vid vårat fönster med utsikt över bränna strand, där brukar jag sätta mig på nätterna med mammas gamla täcke, som fortfarande luktar mamma. Hennes fleecetröja och byxor. Jag öppnar fönstret, det är helt tyst, inte en bil och inte en männsika förutom jag i lägenheten. Jag pratar med henne, jag försöker förstå varenda litet tecken som visar att hon verkligen är där ute. 
För varje natt jag sätter mig vid fönstret så river jag en bit från en bild på mamma, med en text på baksidan. Ett brev. 
Jag river bara en liten ynka smula från den och pussar den och kastar ut den. För varje liten bit så ser jag ljuset lite mer men det kommer ta lång tid innan jag har hittat mig upp ur denna mörka mardröm. Ljuset kommer, men inte än, jag är bara inte redo. Inte riktigt än. 


Jag inte heller redo för att verkligen inse att jag måste skriva "var" min mamma var. Men tills vidare. 
Min mamma är den bästa mamman någonsin.
Jag älskar min mamma. 
Säger det igen.
Vila i frid, vi ses i nangiala.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0