Tumblr

www.elinandeersson.tumblr.com 

Nu mer hittar ni mig där 

5 april

Idag är det alltså två år sedan. Två hela år. Sen världens finaste mamma fick bli himlens finaste ängel. 
Jag kommer inte ihåg den person jag var då, vill inte komma ihåg, eller så vill jag så mycket så det inte går. Jag kan inte riktigt veta, jag känner inte mig som samma människa. Inte ett dugg. 
Men denna saknad, denna eviga saknad efter hennes lukt och hennes värme, den dödar mig. 
Saknaden av att bara hålla hennes perfekta lena händer, känna hur dom passar perfekt i mina. 

Idag har vi ägnat tid bara till mamma. Jag, Jessica och hennes sambo, Andreas och pappa. Vi köpte rosor och kort och for till graven för att tända ljus och mysa lite hos mamma. Sen for vi in till Luleå och åt middag på Waldorf. Samma sak som vi gjorde förra året. Det är sånna här stunder man värdesätter, det känns så bra och kul att spendera tid med de människor som gör mig gladast just såndana här dagar då man bara är helt deppig och ledsen att man knappt vet vars man ska sätta fötterna. 
Min dag har i alla fall varit fin, och mamma har varit med oss, och är stolt över oss. Det vet jag. Hon är där, bredvid oss, hela tiden. Finaste, vackraste mamma min. 

Som jag saknar och älskar dig. Två år. Det är dags att komma hem nu mami. 
 
 
 
 

Tappa bort sig själv

Ibland vet jag inte hur jag hamnade där jag är idag. Jag skräms nästan av mig själv och det faktum om hur mycket jag har förändrats på bara två år. Att för två år sedan, den personen jag är idag som jag då var rädd för, äcklad av, skulle aldrig bli så. Att jag nu, två år senare, står här och är det personen jag önskade att inte bli. 
 
Att under två år har jag blivit så ansvarslös, ouppfostrad och bara totalt missnöjd med mig själv som person. 
Att jag tagit mig hit, där jag är idag. Det trodde jag aldrig, trodde inte att jag skulle vara den jag är idag. Men jag är här, det får jag väl vara tacksam för. 
Men saker blir svårare, för svåra för att jag ska klara av dom längre. Problemen blir större och ångesten likaså. 
 
För exakt två år sedan
Då ringde jag ett samtal till min farmor och berättade att Andreas skjutsar mig istället.
Så jag och Andreas satte oss i bilen och åkte. Åkte till sunderbyn, till min mamma. 
Vi pratade om allt, om mamma, mestadels om mamma. Det var nära, hon skulle snart inte vara med oss längre. 
 
Han släppte av mig på sjukhuset, jag tog min väska och började traska mot hiss E. Där åkte jag upp till pava, där mamma låg. Min pappa och syster var redan där och skulle spendera natten. Klockan var kring 20 när jag kom dit.
Jag gick in i rummet, där låg mamma, inte vid metvetande. Låg raklång i den speciella madrassen som ändrade luft då och då så att hon inte skulle få liggsår. Det hade fixats på dagen, sjuksystrarna hade duschat henne, tvättat håret med hennes nya shampoo och la om hennes tumörer utanpå kroppen. Hon var ren och fräsch. Fick nya sängkläder och en ny säng till och med.
Men då när jag kom in där i rummet, klockan 20. Den 4 april. Så låg hon raklång i sängen, huvudet bakåtlutat på kudden, munnen öppen och små tjutande andetag kom ut från hennes torra mun.
 
Jag satte mig på tältsängen som stod bredvid mammas, som Jessica hade sovit på natten innan. Pappa satt i en fåtölj på andra sidan mamma. Jag slog upp mammas dator i panik, jag var tvungen att se big brother. Jag hade fått låna Andreas log in till att se det via datorn. Så jag och Jessica satt i tältsängen och små tittade på det. Sen börjades alla vandringar till köket för att hämta kaffe, jag drack iofs te. Blåbärste. Som jag nu inte klarar av att känna lukten av. 

En nattsköterska kom in då och då för att dutta mammas mun med blöta bomullstussar för att hon inte skulle vara så torr. Hon stönade till lite, säkert för att det kändes skönt. Dom fyllde henne även med massa morfin för att hon inte skulle få ha ont, en av anledningarna till att hon bara låg och sov hela tiden. Den mängden morfin som krävdes för att hon inte skulle ha ont. Var så kraftig att hon bara sov. 
 
Pappa gick och vilade i anhörighetsrummet. Jag och Jessica satte oss på varsin stol vid mamma, Jessica närmast hennes ansikte och jag sen. Jag satt och skrev på min blogg, ett inlägg om mamma. Jessica sa att jag skulle försöka skriva lite tystare, så jag försökte. Vi började prata om hur långt det var kvar, vi hade båda läst böckerna som fanns i rummet. "När naglarna blir blåa så är det nära, sen blir fingrarna blåa" sa hon och snyftade.  Jessica smekte hennes hand och la ner huvudet på hennes arm. Jag märkte att hon var ledsen, märkte att hon grät.Jag började själv gråta. Jag tänkte krama om Jessica och säga att allt blir bra, men jag gjorde det inte. Vi bara satt där tysta, ett tag. Inlägget jag skrev finns här -> http://sstandingstrong.blogg.se/2011/april/ar-det-nu-man-ska-saga-hejda.html#comment
 
Jag kände mig lite trött, så jag pluggade i deppmusik i öronen. Fällde någon tår, tog av lurarna och försökte sova lite. Men det var för svårt, jag hörde mammas tjutande hela tiden.. så jag tog på mig ett par öronproppar och lyckades somna..
 

 
Att allt det här hände för två år sedan. Det är för mig, helt ofattbart. Det känns fortfarande som igår.
Att jag om några timmar, för två år sedan, förlorade en del av mig själv. En del av mitt hjärta.
Jag vet inte vem jag ska vara utan henne, jag vet inte hur jag ska göra för att kunna leva utan henne.
Den viktigaste personen i mitt liv, min finaste ängel. Att leva med ett halvt hjärta går inte, det blir bara svårare för varje dag som går. Backen blir högre, jag tar mig inte längre upp, jag ser inget ljus. Den lilla ljusglimt är fylld med ångest och saknad. 
Jag vet inte längre vad som är rätt och vad som är fel, jag vet inte hur jag ska klara hela livet utan mamma min. 

Det är för svårt att ta sig upp nu, det är för jobbigt, det gör för ont. Jag vill bara ha en kram av mamma, som säger att allt blir bra. Allt löser sig, vi ska klara detta tillsammans.
Vill bara ha henne att göra tokiga saker med, snacka skit med, titta på det ena intelligensbefriande progammet efter det andra i varsin fåtölj. Se henne äta sin rostade mackor med M gjord av apelsinmarmelad. 
Bara få pussa hennes varma kind vid köksbordet varje morgon, men doften av kaffe från hennes mun. Säga att jag älskar henne, bara en sista gång. Snälla.
Fan, vad jag saknar henne. Min bästa, goshliaste mamma. I love you.
 
 
 

Måndag

Ny vecka, ny måndag som äntligen har nått sitt slut. 
Hunnit med skola, färga håret plus ett brutalt ben och armpass på gymmet. Ingen måndagsångest här inte utan är taggad inför morgondagen gympass!
Klickat hem träningskläder plus lite annat och väntar med att skaffa iphone fem till min födelsedag. Nåja, ska ta mig ner till sängen och längta efter träningsvärken imorgon. Sköönt!
 
 
 
 

Det bor en ängel i mitt rum

Din mamma..?
- Hon är död, ja.
Död. Vad är det för ord. Är det verkligen så jag beskriver min mamma nu. Död. Är min mamma död. Hur säger man? Min mamma gick bort. "Jaha dit till soffan" - Nej, bort till himlen. Hon är, död.
Meningen som har fastnat i mitt huvud och upprepas om och om igen. Är min mamma verkligen död.
Död. Vad är det för ord. Död. Kommer aldrig åter. Död. Vem fan kom på det värdelösa skitsnacket.

Mammor ska inte dö. Min mamma skulle inte dö. Jo det skulle hon. Men inte 50 år tidigare än vad hon borde.
Jag önskar att allt det här vore en dröm. Att bara nypa sig i armen och vakna ur en hemsk mardröm och kvar är min mamma. Kvar är 11 åriga jag, år 2007, påsk. Där mamma och pappa kommer hem från sjukhuset och berättar att det var inte cancer, det var en godartad cysta. 

 
Cancer. Vad är det för något? Död. Vad är det för något?
Det enda jag vet är att cancer dödar och döden dödar de som förlorat någon i cancer. Och att jag 16 år, upplevt för mycket av båda två. 
Att den här smärtan av saknad dödar mig. Varför ska man fortsätta leva, när man inte har någonting att leva för.
Kvinnan som gav mig livet är död. En del av mig är död. Borta. Föralltid.
Att mitt liv består av, saknad. Tårar. Skola. Sova. Tårar. Saknad. Smärta. Varför lever man? Till vilken nytta.
Den käraste delen av mig är borta. Den försvann som vinden. Lämnade mig kvar här med ärr och ett ilande hjärta. 
Död, vadfan är det.
Att få krama om min mamma. Att känna henne och se henne.
Det är min mamma, hon kan inte vara borta. Hon är inte död. Det är inte så det går till. MAMMOR DÖR INTE.

Den här smärtan jag har varenda dag orkar jag snart inte bara runt på längre. Jag trivs inte med den jag är idag. Jag trivs inte med någonting utan mamma. Att jag inte klarar av att kolla på bilder på henne utan att det ilar i hela kroppen. Klumpen i magen blir större för varje dag och jag vet inte vars jag ska ta vägen.
Jag mår så dåligt.

Nyårsafton. Då ska du och jag Hanna, min finaste vän. Bli så medvetslösa att vi ser min mamma. 
Vi ska ha så jävla kul för livet är meningslöst och det finns ingenting. Vem bryr sig.

8 december

Det här med gymnasieval för alla 97or nu verkar så spännande. Ångrar lite att jag inte gick om nian för att sedan kunna välja det programmet jag verkligen ville gå. Antar att man helt enkelt får gilla läget. Att veta varför min mattelärare gav mig underkänt trots att jag haft godkänt alla andra terminer. Ändå ingenting jag kan göra åt. 
Tackar och bockar att jag endast behöver ha matte med iv. Jag fick den möjligheten att gå Vård och omsorgsprogrammet. Nu halvvägs in på första året börjar jag känna att det här är inte programmet för mig. Det är ett superbra program, super lärare och helt ok klass. Men känns ändå som att det inte är rätt, för det här var ingenting jag ville gå. Hade det inte på listan överhuvudtaget och jag har ångest varje dag jag måste gå till skolan. 


Söndag är det och vi packar för fullt här hemma, och städar. Imorgon går några flyttlådor till nya huset. Vi har så fullt upp denna vecka så vi får flytta dit saker redan nu medan ägaren bor kvar så att det ska gå smidigt och snabbt. Nåja, ingen nytta gjord idag och det blir nog en kväll med filmmys och godis. Bra uppladdning, 7 daaagar kvaar! 
 
 



Åttonde eller nionde december

Har spenderat denna helg med världens finaste Hanna och Niklas. Har väl sisådär gått upp ett halvt ton, fetton. Vi har sett på gamla julkalendrar och lekt med Diesel. Iaf så är det nu endast åtta dagar till vi flyttar till Norra. Och jag är mätt efter pizzan. Beställer julklappar åt alla för att jag är nog för lat för att gå på stan och köpa klappisar.
 
      

6 december

Mycket har hänt på det senaste halvåret jag inte uppdaterad någonstans. Mycket har hänt sen jag senast skrev på den här blocket, över ett år sedan. 
Jag har hunnit få en privplats på omvårdnadsprogrammet, vilket är en skräll när sjukhus skrämmer mig och människokroppen. Jag har varit kär, även mått dåligt på grund av det. Fått nya vänner och jag tycker så mycket bättre om mina nya. Har fallit för dumskallar och nu kommit underfund med att vara själv är bäst. Helt ärligt, att mysa sig ner i sin egna säng, helt själv, finns det nå bättre? Skulle inte tro det va
 
Vi har köpt hus och fått radhuset sålt, vi flyttar in 17 December. Har varit i Stockholm med fina vänner och upplevt det sjukaste någonsin, mina bästa killar, Axwell, Sebastian och Steve!
Fått långt hår och tagit upp träningen igen. Känns helt enkelt som att livet rullar på rätt okej.
Fruktansvärt skönt att börja träna igen och komma igång med skolan och att även flytta från radhushålan. 
Helgen planerad och den spenderas med min finaste tjej, Hannapanna. Som jag tycker om henne!
Sen är det bara fullt upp fram till inflyttningsdatumet, mitt rum är nerpackat i lådor redan och jag längtar som en dåre. Julkalendern är igång och även ett paket varje dag fram till jul. Man mår så att säga. 
 
Min mysis!!!

de sista dagarna - det blir aldrig lättare, visst inte?

Måndagen den 28/3 var jag på skolan fram till två, pappa kom och hämtade upp mig efter skolan. Mamma var på vårdcentralen för att lägga om sina tumörer som växt utan på kroppen, vi körde och körde tills mamma ringde och skulle ha skjuts hem. Jag gick och mötte henne i dörren för hon kunde knappt gå själv. Vi körde genom stan några varv, mamma hittade ett bekvämt sätt att sitta på i bilen men det gick ändå inte bra med tanke på alla helvetes tumörer på hennes bröstkorg, rygg och mage.
Vi svängde in till våran lägenhet och mamma tog sig iallafall upp ur bilen med lite hjälp av mig som drog lite i hennes arm. När vi går fram mot den röda stora dörren så faller mamma, hon faller bara sådär, hennes ben orkade inte och hon satt där med rumpan mot den kalla asfalten. Jag klarade inte av att se det där så jag gick upp med hundarna, mamma grät och jag visste vad som skulle hända om jag stannade. Jag hämtade ner en stol för pappa hade lyckats få in mamma i trapphuset, hon kunde verkligen inte använda sina ben. Det var så äckligt hemkst att se. Jag hämtade vatten till henne för hon var helt utmattad. Sedan så kommer pappa springandes upp och en sköterska bakom, pappa hade ringt till vårdcentralen som kom hit men dom kunde ju inte göra någonting, dom gav henne några smärtlindrande tabletter och så ringde dom en ambulas.
Ambulansen kom tio minuter senare och lyfte upp mamma till lägenheten i en "säck", jag ville inte se utan jag gick ut ur mitt rum när alla hade farit och såg min mamma ligga i soffan och gråta. Jag kramade om henne och sedan gick jag in i mitt rum igen.
Pappa fick hjälpa mamma hela den kvällen, hon fick luta sig mot en stol och hjälp på toan. Ja allt. Och det vet jag själv att mamma sagt, att när hon inte kan gå på toa själv då SKA jag in på sjukhuset.
Tisdagen den 29/3 var det friluftsdag på skolan. När jag steg upp så låg mamma i tvrummet och var lite halvt borta. Det är ju så att mamma fick starkare piller när hon fick komma hem, och det är väääldigt starka morfintabletter så hon blev ju svamligare och svamligare. Men när hon var hemma var det inte så farligt. Hon kunde sitta och zippa på kontrollen till tvn och stanna på en kanal som inte fanns och bara sitta och kolla på den svarta rutan. Hon satt så tills någon sa till, sedan kunde hon säga saker som inte vi fattade och som kom från ingenstans. Jaja, så satt iaf mamma när jag steg upp. Jag var på min och mammas gemensamma toalett och fixade mig för dagen ute på isen och mamma ville komma in på toan, så då låg hon och väntade på hennes säng alldelens utanför toaletten. När jag var klar frågade jag om jag skulle hjälpa henne upp så hon fick gå på toa, nej var svaret. Jag packade min väska och då sa pappa att han ringt en ambulas för mamma ville inte vara hemma mera.
Hon kände att det var dags att åka in, för sista gången. Hon hade lämnat sitt block på sängen så jag läste det hon senast hade skrivit, och det var när hon låg där i sängen hon skrev det.
Kan inte gå - ambulas till sunderbyn - nu - ett måste.
På onsdagen var jag ledig från skolan, kände att jag orkade inte med.
Jag var ledig torsdag och fredag också. Vi var hos mamma på sjukhuset alla dagarna fram till måndag. Man märkte hur dålig mamma blev. På torsdagen började hon bli gul, tecknet på att slutet var nära, levern är attackerad. Lördagen och söndagen var jag inte på sjukhuset för jag hade drabbats av magsjuka, tänk så dåligt JAG mådde då och det var bara ett skit i rymden jämfört med mamma. Kunde inte fatta hennes jävla helvetes smärta.
Men dom sista dagarna kände inte mamma smärta så mycket, fredagen var sista dagen jag såg henne vara klar i huvudet, eller inte klar var hon, hon hade hallisar och var helt väck. Men hon var vaken och sånt och förstod vilka vi var.
Som tur var blev jag frisk på måndagen men pappa for på sjukan på morgonen och jag och min syster skulle vänta till senare. Så jag gick till henne på dagen och vi ville få tag på min bror.
Då kom vi till min bror då. Andreas har ju alltid dragit sig undan från allt detta och låtsas att ingenting var fel. Han var väl rädd för det faktum att mamma låg på dödsbädden.
Jessica min syster ringde till honom och skrek åt honom att vad fan är viktigare än att våran mamma kan vara död vilken dag som helst? Hans svar var, ligga i sängen och sova.
Vi fick utbrott på honom, jag skickade "hatsms" till honom och Jessica ringde till hennes och Andreas pappa för att få honom att få Andreas att fatta att mamma inte kommer leva länge till.
Jag och Jessica sket i honom och tog bussen till sjukhuset, nu var mamma dålig som fan.
Nu var hon inte kontaktbar, hon låg i sängen och hennes andetag var ojämna och tunga.
Efter en timme så kommer Andreas till sjukhuset.
Sen kommer morfar.
När morfar gått så skulle dom duscha mamma och ta bort omläggningen och sätta på nytt. Så under tiden gick vi ner och åt lunch. Jag, pappa, Jessica och Andreas.
Mammas omläggning tog 2 och en halv timme, då fick vi komma in.
Hon hade nytvättat hår, ny säng som en luftmadrass som ändrade luften så hon inte skulle få liggsår. Och nybäddad. Vi satt där i några timmar och sedan for jag och Andreas hem, vi pratade hela tiden i bilen om mamma. Vad händer sen? Hon lever inte i en vecka till? Det frågade han mig.
Vi for hem till mig och pappa och såg på tv, sen så kom jag på att jag ville sova på sjukhuset som Jessica och Pappa skulle. Så då skjutsade Andreas ner mig igen till sjukhuset och sedan for han hem till mig och pappa igen och var med hundarna våra.
Jag och pappa gick och bäddade i anhörighetsrummet och sedan så gick pappa och la sig, eller han vilade i det dära rummet. Medans han var och vilade satt jag och Jessica bredvid mammas sida och låg och strök på henne och pratade lungt med henne. Det stod i den dära pärmen som finns i varje rum på palliativa avdelningen, det stod att man skulle göra så för då känner sig mamma lugn.
Hon hade ju fått mera morfin för hennes oro OCH smärta, så hon låg bara och andades.
Jag skrev ett blogginlägg på min hemliga emoblogg när vi satt bredvid henne, känns så sjukt:
Hoppet. Vars fan är hoppet?
Mamma har blivit så jävla dålig nu. Har inte kunnat sova bra på länge för jag får "ångest" över att jag inte är där om det händer. Så därför har jag nu beslutat att stanna på sjukhuset med min syster och pappa. Vi sover här alla tre i natt, pappa har nu gått och vilat och jag och Jessica sitter här vid mammas säng och håller hennes hand. Hon är helt borta, hon bara ligger med ögonen bakrullade och har andningssvårigheter eller vad man ska kalla det. Det känns så jävla nära nu, alltihopa. Jessica får dåligt samvete för att pappa är och vilar i anhörighetsrummet och om det händer nu och han är inte här.
Ja som sagt, mamma är ju virrg som en stekpanna.. och hon är orolig hela tiden så hon har fått kraftiga mängder lugnande så att hon ska få sova ett tag och slippa denna oro. Hon är inte kontaktbar överhuvudtaget. Jag vill bara slänga mig på henne och aldrig släppa taget. Man kan inte säga någonting heller för hon reagerar inte, men innerst inne tror jag att hon gör det.
Vi försöker lugna henne och prata med henne, hon är så matt.
Det är bara inse att det kan hända vilken sekund som helst, kommer inte kunna sova inatt.
Kan inte lämna henne. Tänk om det händer när jag sover. Det går inte.
Jag klarar inte detta längre, vill bara skrika, gråta. Krama henne och säga att allt blir bra.
Vill inte detta, klarar inte.
2011-04-04 @ 23:41:29 Permalink Mina ord. Kommentarer (1) Trackbacks ()
Jag och Jessica satt och jämförde med den dära pärmen, vilka tecken det var på att slutet var nära.
Gul i huden och ögonen, blå på naglarna och fingertopparna, och att man normalt tar 12-20 andetag per minut och mamma tog 33-38.. Vi insåg att det var nära nu.
Efter ett tag kommer pappa in och jag lägger mig i tältsängen som stod i mammas rum, pappa satte sig i fotöljen som stod bredvid mammas säng. Jag pluggade i mina öronproppar och somnade.
Jag vaknade klockan sex på morgonen och då satt pappa kvar och var vaken, jag frågade vars Jessica var och han sa att hon låg och sov i rummet intill. Jag pussade på mamma och kramade henne, hon märkte ingenting men jag tror att hon kände att jag gjorde det.
Sen gick jag in till Jessica och somnade där igen, Jessicas telfon ringde, vi vaknade av den.
Det var pappa, han sa att han ville sova och att Jessica skulle komma. Hon frågade mig om jag skulle följa:
- Ska du med?
- Nja jaaa, va?
- Pappa kommer så du kan stanna.
- Okej..
Jag vaknar sedan av att en sköterska, Ashley. Hon kommer in och bryter lite på sitt egna språk, typ att jag skulle komma. Jag sa lite tyst och frågade - har hon vaknat eller nå?
Fick inget svar, jag tänkte att när vi gick den där långa korridoren så orkade bara inte Jessica och pappa hämta mig så Ashley gjorde det. Men när vi skulle svänga höger och gå mot mammas rum så tog hon sin hand och satte den på min axel. Jag hann tänka, ohnej, nu har det hänt nå. Men jag var fortfarande lugn.
När jag öppnar dörren så sitter pappa på tältsängens kant och gråter, och Jessica sitter i fotöljen med mammas hand i hennes och Jessica gråter. Jag trodde nu bara att dom ville att jag skulle trösta pappa, så jag hoppar in på den lilla blåa stolen som stod där och tröstade pappa. Jag kollade på mamma, jag fattade fortfarande inte vad som hänt. Hon såg ut som hon gjorde när jag lämnade henne innan jag gick och sov. Jag tänkte inte det värsta. Jag fattade fortfarande ingenting. Det var först när pappa och Jessica började prata om Andreas och om han skulle komma, han fick inte köra om han skulle köra ihjäl sig osv. Så nu fattade jag. Mamma var död.
Det tog ett tag, vi satt där med mamma. Det började bli kallt, läskigt. Mamma blev blåare och kallare, jag ville inte röra i henne. Men Jessica satt och strök och pillade på henne.
Jag smsade kompisar för att berätta vad som hänt. Jag bad min lärare Sara berätta för Marcus och klasskompisarna för det orkade inte jag.
Vi satt där inne och då kommer morfar in, han gråter.
Vi satt där allihopa, utom Andreas. Alla grät.
Sedan skulle dom göra i ordning mamma för att vi skulle få se henne igen sen när min bror kom. Så vi gick till ett rum och fick fika och kaffe med mera. Vi satt där alla, tysta. Men ingen grät. Tyst var det. Knäpptyst.
Helt plötsligt kommer Andreas in genom glasdörren till rummet och gråter, han kramar pappa. Sedan säger han: - Kom här Elin.
Han kramar mig och vi gråter.
Nu satt vi där, knäpptysta igen. Helt tyst.
Efter ett tag fick vi komma in igen.
Nu var det iskallt när vi öppnade, det var läskigt. Att min mamma låg där död.
Hon var helt gul. Dom hade fikat med ljus och en ros i hennes hand. Och låg där. Död.
Vi satt där inne, det var iskallt. Vi grät lite grann men sedan fick vi oss ett litet skratt när Jessica sa.
- Hon ser ut som en simpson gubbe.
Tur att man har min syster kan jag då säga.
Sedan satt vi där rätt så tysta i fem timmar.
Jag packade ihop mina saker och sedan så for vi hem. Jag sa aldrig någonting till mamma. Ville inte säga hejdå eller någonting alls. Jessica stannade kvar en minut med mamma innan vi sedan gick.
Det var som jag alltid sagt, när man kommer och går från sjukan så är det ju den dära långa vägen från entren till hissarna och jag har alltid sagt: the walk of shame.
Och det var det minst sagt, vägen tog aldrig slut. Folk stirrade. Jag ville bara där ifrån.
Bilresan hem var tyst den också.
Tyst. Knäpptyst.
Vi for alla hem till mig och pappa, jag duschade. Bort med allt som hade med sjukhus att göra. Fy och blä. Jag kastade kläderna jag hade på mig och nagellacket tog jag bort.
Vi har nu börjat tro på en så kallad "högre makt".
Vi tänkte som att mamma planerat detta sådär perfekt.
Andreas han komma och hälsa på dagen innan, morfar också.
Och det var som menat att jag skulle sova där.
Och det sjuka var att jag och Jessica satt vid mamma där när pappa var och vilade och då sa Jessica att hon ville vara med när det hände, och så sa jag att jag inte ville det och Andreas ville inte heller.
Det var som att mamma hörde det för att ( jag var ju inte med när det hände men pappa och Jessica har berättat vad som hände. )
Pappa ringde ju till Jessica typ fem i åtta, Jessica kom och pappa skulle precis lägga sig i sängen och Jessica skulle gå på toa eller vad det nu var. Då säger dom att mamma som öppnade ögonen lite granna ( som vi tror nu att hon gjorde för att se att dom som ville vara där när hon dog var där och tvärtom ) och det var det ju. I nästa sekund så säger Jessica till pappa att det blev lite tyst. Pappa rusar ut till sköterskorna (samtidigt tänkte han att, dom gör ju ingenting åt det. det har ju dom sagt att dom inte gör och det vet jag ju. varför springer jag? ) Men han hämtade dom och sedan när dom kom tillbaka så låg mammas huvud på sniskan och sköterskan lyfte på mammas huvud och då tog hon sista sucken. Jessica sa att det lät så skönt, som en lättnad för henne. Vilket det nu var också.
Därefter så kom jag in och det har jag redan skrivit.
Och att alla fick komma och se henne sista gången var så otroligt skönt att dom hann.
Jag tänker bara så att om inte jag och Jessica hade brytt oss om Andreas och han hade inte kommit och hälsat på. Hade hon väntat på att han skulle komma eller vad?
Ja, tankarna virrar omkring.
Alla som pappa pratat med, alltså mammas läkare och sånt.
Dom säger att det var skönt att hon dog i sömnen så att säga, för jag vet att Ally när hon dog och Viktoria så spydde dom blod non stop och allt sånt. Och det är ju ingen trevligt sista bild av dom.
Så dom sa att vi ska vara glada att det gick på detta sätt, för nu slipper mamma lida mer.
Hon har det bra där hon är nu, hon får starta upp ett nytt liv med sin mamma där uppe. Och med Ally.
Vi har hunnit planera begravningen såhär efteråt och det går hyfsat bra, iaf för mig. Ja, visst jag är förkrossad. Mitt hjärta är inte helt och jag orkar inte leva. Men jag ska göra det för mamma. För det var de jag visste att mamma ville. Man ska inte sörja för att någon har dött, man ska vara glad för att dom har levt. Så tänker jag och det är det som får mig att orka med dagarna utan min mamma, men jag vet att jag är inte utan mamma. Hon är med mig, every step on the way.
Hon vakar över oss. Föralltid.
Begravningen kommer hålla till i kretsen av dom närmaste för det var det mamma ville.
Det känns ändå bra att det blev som det blev. För mamma hade inte velat leva längre.
Hon sa alltid, jag kommer dö före hundarna.
Att hon alltid ska ha rätt!! Det är sånt man ska tänka på för det är sånt som får en att må bättre, tänka glada minnen.
Men då kommer man alltid på att jag kommer aldrig få uppleva det igen och aldrig mera krama henne. Och då faller genast allt igen.
Men never say never, jag tror som Jessicas kompis Emmy sa till mig:
Livet är som en dröm, det kan ju inte bara ta slut. Man måste ju leva vidare sen.
Och jag vet, jag vet att jag kommer få se min mamma igen.
Bara om väldigt väldigt länge.
Allt man kan göra nu är att ta nya andetag och sakta men säkert ta sig tillbaka till verkligheten.
Det jobbiga kommer bli att träffa allt folk, det vet jag.
Det är det jobbigaste.
Måste ju bara säga tack till en underbar männsika som hjälpt oss så mycket.
Våran söta lilla kurator, du är gode bra du!

2011-03-25 @ 21:36:28

Vet inte hur jag ska beskriva känslan man har när ens mamma är döende. Det går inte. Går inte. Blir så less när alla pratar om cancer och tror dom vet allt och så hör man deras samtal och bara vill skratta för dom fattar ingenting om hur det är och vad cancer egentligen är. Jag förväntar mig inte att alla ska veta att min mamma har cancer, men jag vill på ett sätt att alla ska veta det så dom tänker på vad dom egentligen säger för det är klart.
Jag går på skolan, får tankarna på annat håll men när någon nämner att min mamma och jag ska och shoppa tex. så blir jag genast depp. Jag har insett att jag kommer inte kunna shoppa med mamma något mer. Min relation till min mamma är inte som alla andra döttrar och mammor, jag kan inte shoppa en hel dag med mamma på stan, är hemma så mycket jag kan och umgås med mamma för att ta vara på tiden. Men jag vill inte heller att mamma ska känna att man gör det för hon fattar nog att slutet är nära men hon vill nog inte tänka på det. Jag tänker bara på hur gammal jag är och hur mycket jag redan har fått uppleva.
Det är inte många som lever på det sätt som jag och min familj gör. Jag känner ett annat band till min familj. Jag känner att jag kommer inte klara av att leva utan någon där. Jag är 14 år och min "mormor" dog i cancer för ett år sedan, min farfar har haft ett antal allvarliga hjärtattacker, min farfars bror dog för ett halvår sedan, farmor har cancer för säkert sjunde gången.. och min mamma har cancer. Jag och min syster ska ta något ärflighetstest eftersom mamma har bröstcancer och hennes mamma hade livmoderhalscancer så det går i släkten och vi måste se så att vi inte har ärvt det. Men säkert är det så.
Det känns så hopplöst, hur ska jag och min syster klara oss utan våran mamma. Min bror, hur mår han. Och pappa? När man försöker prata med pappa om mammas situation så skämtar han bort det och känner sig osäker om det. Han behöver ha någon att prata med. Mamma har fått en vit pärm som folk på palliativa avdelningen får, alltså en sån man får när man ska dö om man ska vara klar och tydlig. Vi har en kurator som hela familjen om man vill ha någon att prata med. Jessica hon vill. Men jag vill inte ha någon att prata med, vill inte prata med någon som inte förstår vad exakt man går igenom.
Därför lutar jag mig mot min syster, men vars ska hon vända sig då? Men det är bra att vi pratar med varandra. Men här skriver jag lite mer vad jag vill, obegränsat. Jag är en på miljonen, men ändå inte. Jag älskar att skriva. Skriva mina känslor, har haft en hemlig blogg sen 2007 som ingen, ingen, inte ens idag vet någon om den. Har lösenord på den nu men jag har skrivit om det sen 2007.
Det är som en befrielse att få skriva. Känner mig fri, gränslös. Jag orkar verkligen inte med att "prata om det". Jag känner att jag behöver någon där som håller om mig i dom dåliga stunderna, lyssnar. Någon som får mig att få tankarna på annat håll. Jag har inte nämnt detta tidigare men mamma har ramlat, första gången var det bra. Hon behövde bara hjälp upp. Sen i tisdags så vaknande jag av ett duns runt sex snåret och hör att mamma kämpar efter luft och gråter och småskriker. Jag inser att hon har ramlat.
Kände hur tårarna växte och rann ner för mina kinder. Jag gjorde ingeting, bara stod där. Pappa kommer rusande och lyfter upp henne och håller om henne, jag gick och la mig och for på skolan ändå. Hon är helt blåslagen på armen och har ont. Jag går hela dagarna och oroar mig för att om hon är ensam, svimmar och ramlar och ingen är hemma. Vad gör hon då? Hon vet knappt vad hon själv heter och svamlar omkring hela tiden.. känns så hemskt. Blir nästan sur.

2011-03-05 @ 23:20:11

Ibland är det bra att få veta, att få en tidpunkt att si och så nu ska du dö. Lättare, då man vet hur mycket tid det är kvar, hur mycket tid som man värdesätter. Tiden som är kvar är inte tillräcklig. Jag klarar inte av att förlora min mamma, livet är inte helt utan henne. Min syster sa till mig för någon dag sedan "Jag känner mig skyldig, jag önskar att jag var den enda dottern mamma hade så jag slipper se min 14 åriga syster lida på detta sätt. Jag hade min mamma under min ungdom. Du kommer inte ha henne då. Du är 14 år, du ska inte behöva gå igenom sånt här."
På ett sätt håller jag med henne helt och hållet, jag är 14 år, min mamma är döende. Det finns ingenting man kan göra, ingenting som kan bota henne. Jag är 14 år, min mamma skulle vara där när jag kommer hem med min kille och äter middag och granskar om han duger för mig. Hon skulle se när jag gifte mig, bli mormor. Jag kommer förlora min mamma då man behöver sin mamma som mest. Jag kommer inte överleva utan min mamma, jag kommer inte kunna le när hon är borta.
Om ett år från nu finns inte min mamma kvar. Ofattbart. Helt sinnessjukt, varför jag? Varför min mamma? Jag kommer inte kunna låtsas att allt är bra efter hon dött, jag kommer inte kunna vara lika stark som jag är nu. Stark och stark, jag är fan inte stark. Alla säger jag beundrar att du är så sjukt stark. JAG ÄR INTE STARK! Jag klarar inte av det här. Det är min mamma, min jävla mamma. Varje kväll kan jag inte andas. När tårarna börjat rinna slutar dom aldrig, jag börjar kunna det här nu.
Jag har gråtit så många tårar, varje kväll. Jag kan inte sova när jag väl börjar tänka på mamma, tårarna kommer och det slutar med att jag kniper efter luft på golvet med ett foto på mamma i handen och kudden är sjöblöt och golvet likaså. Varje kväll. Varje jävla kväll. Vill bara kunna låtsas att allt är bra, men när ens mamma kommer dö innan sommaren så är allt bara så jävla jävla skit. Jag klarar inte av en till begravning, jag kommer inte kunna andas. Tårarna kommer inte sluta rinna och det slutar med att jag springer ut därifrån och sätter mig någonstans och kippar efter luft och skriker.
Jag klarar inte av att se min mamma dö.. Allt jag vet nu är att jag måste ta vara på tiden vi har kvar med henne och göra fina nya sista minnen. Det är obeskrivlig smärta som ingen förstår. Ingen. Jag tänker oftast på alla andra, min syster, bror och pappa. Hur mår dom? Min syster bryter ut i tårar så fort hon ser mamma nästan, min bror håller inne sina känslor men jag tror han mår lika dåligt som alla andra. Min pappa. Jag kan inte föreställa mig hans smärta, han har ingen att prata med. Ingen att gråta ut hos.
Jag ska till min syster på fredag och sova där, lär inte bli mycket mys. Utan tårar och tårar och tårar. Och en massa prat om vad som ska hända efter mamma dött. Hur fan ska vi klara oss. Jag måste sluta nu innan min dator går sönder av alla tårar som rinner just nu. Jag hatar det här. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte prata om det. Därför skriver jag. Skriver ut min smärta. Ingen läser detta. Men jag måste få veta att jag har någon. Alltså bloggen. Så personligt, men så öppet. Så oerhört skönt det är att få skriva, skriva och skriva. Skriva ut sin sorg, sin smärta, sina tårar. Istället för att prata med en kurator eller någon som inte har en susning om hur det känns att ens mamma ska dö om bara några månader.
Rubriken. 
Jag skrev texten då. en månad innan mamma dog. En jävla månad.

yes i said it

I'm A Belieber.
I Get Hate Everyday.
I Get Glared At.
Laughed At.
But I Don't Care.
I'm Here To Support Justin Bieber.

.


in hope you're on the other side

jag älskar dig mamma
snälla kom tillbaka
jag behöver dig så jävla mycket

månen är en plats


Sitter och lipar rumpan av mig till one tree hill, s07e18.
-Avsnittet då Haleys mamma dör, åh. Kan inte sluta gråta.

Men det är väl så resten av min kväll kommer att se ut. Då vet ni det.
Vill ni hitta på någonting under lovet, hör av er. Pusssss.

RSS 2.0