Måndagen den 28/3 var jag på skolan fram till två, pappa kom och hämtade upp mig efter skolan. Mamma var på vårdcentralen för att lägga om sina tumörer som växt utan på kroppen, vi körde och körde tills mamma ringde och skulle ha skjuts hem. Jag gick och mötte henne i dörren för hon kunde knappt gå själv. Vi körde genom stan några varv, mamma hittade ett bekvämt sätt att sitta på i bilen men det gick ändå inte bra med tanke på alla helvetes tumörer på hennes bröstkorg, rygg och mage.

Vi svängde in till våran lägenhet och mamma tog sig iallafall upp ur bilen med lite hjälp av mig som drog lite i hennes arm. När vi går fram mot den röda stora dörren så faller mamma, hon faller bara sådär, hennes ben orkade inte och hon satt där med rumpan mot den kalla asfalten. Jag klarade inte av att se det där så jag gick upp med hundarna, mamma grät och jag visste vad som skulle hända om jag stannade. Jag hämtade ner en stol för pappa hade lyckats få in mamma i trapphuset, hon kunde verkligen inte använda sina ben. Det var så äckligt hemkst att se. Jag hämtade vatten till henne för hon var helt utmattad. Sedan så kommer pappa springandes upp och en sköterska bakom, pappa hade ringt till vårdcentralen som kom hit men dom kunde ju inte göra någonting, dom gav henne några smärtlindrande tabletter och så ringde dom en ambulas.

Ambulansen kom tio minuter senare och lyfte upp mamma till lägenheten i en "säck", jag ville inte se utan jag gick ut ur mitt rum när alla hade farit och såg min mamma ligga i soffan och gråta. Jag kramade om henne och sedan gick jag in i mitt rum igen.

Pappa fick hjälpa mamma hela den kvällen, hon fick luta sig mot en stol och hjälp på toan. Ja allt. Och det vet jag själv att mamma sagt, att när hon inte kan gå på toa själv då SKA jag in på sjukhuset.

Tisdagen den 29/3 var det friluftsdag på skolan. När jag steg upp så låg mamma i tvrummet och var lite halvt borta. Det är ju så att mamma fick starkare piller när hon fick komma hem, och det är väääldigt starka morfintabletter så hon blev ju svamligare och svamligare. Men när hon var hemma var det inte så farligt. Hon kunde sitta och zippa på kontrollen till tvn och stanna på en kanal som inte fanns och bara sitta och kolla på den svarta rutan. Hon satt så tills någon sa till, sedan kunde hon säga saker som inte vi fattade och som kom från ingenstans. Jaja, så satt iaf mamma när jag steg upp. Jag var på min och mammas gemensamma toalett och fixade mig för dagen ute på isen och mamma ville komma in på toan, så då låg hon och väntade på hennes säng alldelens utanför toaletten. När jag var klar frågade jag om jag skulle hjälpa henne upp så hon fick gå på toa, nej var svaret. Jag packade min väska och då sa pappa att han ringt en ambulas för mamma ville inte vara hemma mera.

Hon kände att det var dags att åka in, för sista gången. Hon hade lämnat sitt block på sängen så jag läste det hon senast hade skrivit, och det var när hon låg där i sängen hon skrev det.

Kan inte gå - ambulas till sunderbyn - nu - ett måste.

På onsdagen var jag ledig från skolan, kände att jag orkade inte med.

Jag var ledig torsdag och fredag också. Vi var hos mamma på sjukhuset alla dagarna fram till måndag. Man märkte hur dålig mamma blev. På torsdagen började hon bli gul, tecknet på att slutet var nära, levern är attackerad. Lördagen och söndagen var jag inte på sjukhuset för jag hade drabbats av magsjuka, tänk så dåligt JAG mådde då och det var bara ett skit i rymden jämfört med mamma. Kunde inte fatta hennes jävla helvetes smärta.

Men dom sista dagarna kände inte mamma smärta så mycket, fredagen var sista dagen jag såg henne vara klar i huvudet, eller inte klar var hon, hon hade hallisar och var helt väck. Men hon var vaken och sånt och förstod vilka vi var.

Som tur var blev jag frisk på måndagen men pappa for på sjukan på morgonen och jag och min syster skulle vänta till senare. Så jag gick till henne på dagen och vi ville få tag på min bror.

Då kom vi till min bror då. Andreas har ju alltid dragit sig undan från allt detta och låtsas att ingenting var fel. Han var väl rädd för det faktum att mamma låg på dödsbädden.

Jessica min syster ringde till honom och skrek åt honom att vad fan är viktigare än att våran mamma kan vara död vilken dag som helst? Hans svar var, ligga i sängen och sova.

Vi fick utbrott på honom, jag skickade "hatsms" till honom och Jessica ringde till hennes och Andreas pappa för att få honom att få Andreas att fatta att mamma inte kommer leva länge till.

Jag och Jessica sket i honom och tog bussen till sjukhuset, nu var mamma dålig som fan.

Nu var hon inte kontaktbar, hon låg i sängen och hennes andetag var ojämna och tunga.

Efter en timme så kommer Andreas till sjukhuset.

Sen kommer morfar.

När morfar gått så skulle dom duscha mamma och ta bort omläggningen och sätta på nytt. Så under tiden gick vi ner och åt lunch. Jag, pappa, Jessica och Andreas.

Mammas omläggning tog 2 och en halv timme, då fick vi komma in.

Hon hade nytvättat hår, ny säng som en luftmadrass som ändrade luften så hon inte skulle få liggsår. Och nybäddad. Vi satt där i några timmar och sedan for jag och Andreas hem, vi pratade hela tiden i bilen om mamma. Vad händer sen? Hon lever inte i en vecka till? Det frågade han mig.

Vi for hem till mig och pappa och såg på tv, sen så kom jag på att jag ville sova på sjukhuset som Jessica och Pappa skulle. Så då skjutsade Andreas ner mig igen till sjukhuset och sedan for han hem till mig och pappa igen och var med hundarna våra.

Jag och pappa gick och bäddade i anhörighetsrummet och sedan så gick pappa och la sig, eller han vilade i det dära rummet. Medans han var och vilade satt jag och Jessica bredvid mammas sida och låg och strök på henne och pratade lungt med henne. Det stod i den dära pärmen som finns i varje rum på palliativa avdelningen, det stod att man skulle göra så för då känner sig mamma lugn.

Hon hade ju fått mera morfin för hennes oro OCH smärta, så hon låg bara och andades.

Jag skrev ett blogginlägg på min hemliga emoblogg när vi satt bredvid henne, känns så sjukt:

Hoppet. Vars fan är hoppet?

Mamma har blivit så jävla dålig nu. Har inte kunnat sova bra på länge för jag får "ångest" över att jag inte är där om det händer. Så därför har jag nu beslutat att stanna på sjukhuset med min syster och pappa. Vi sover här alla tre i natt, pappa har nu gått och vilat och jag och Jessica sitter här vid mammas säng och håller hennes hand. Hon är helt borta, hon bara ligger med ögonen bakrullade och har andningssvårigheter eller vad man ska kalla det. Det känns så jävla nära nu, alltihopa. Jessica får dåligt samvete för att pappa är och vilar i anhörighetsrummet och om det händer nu och han är inte här.

Ja som sagt, mamma är ju virrg som en stekpanna.. och hon är orolig hela tiden så hon har fått kraftiga mängder lugnande så att hon ska få sova ett tag och slippa denna oro. Hon är inte kontaktbar överhuvudtaget. Jag vill bara slänga mig på henne och aldrig släppa taget. Man kan inte säga någonting heller för hon reagerar inte, men innerst inne tror jag att hon gör det.

Vi försöker lugna henne och prata med henne, hon är så matt.

Det är bara inse att det kan hända vilken sekund som helst, kommer inte kunna sova inatt.

Kan inte lämna henne. Tänk om det händer när jag sover. Det går inte.

Jag klarar inte detta längre, vill bara skrika, gråta. Krama henne och säga att allt blir bra.

Vill inte detta, klarar inte.

2011-04-04 @ 23:41:29 Permalink Mina ord. Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag och Jessica satt och jämförde med den dära pärmen, vilka tecken det var på att slutet var nära.

Gul i huden och ögonen, blå på naglarna och fingertopparna, och att man normalt tar 12-20 andetag per minut och mamma tog 33-38.. Vi insåg att det var nära nu.

Efter ett tag kommer pappa in och jag lägger mig i tältsängen som stod i mammas rum, pappa satte sig i fotöljen som stod bredvid mammas säng. Jag pluggade i mina öronproppar och somnade.

Jag vaknade klockan sex på morgonen och då satt pappa kvar och var vaken, jag frågade vars Jessica var och han sa att hon låg och sov i rummet intill. Jag pussade på mamma och kramade henne, hon märkte ingenting men jag tror att hon kände att jag gjorde det.

Sen gick jag in till Jessica och somnade där igen, Jessicas telfon ringde, vi vaknade av den.

Det var pappa, han sa att han ville sova och att Jessica skulle komma. Hon frågade mig om jag skulle följa:

- Ska du med?

- Nja jaaa, va?

- Pappa kommer så du kan stanna.

- Okej..

Jag vaknar sedan av att en sköterska, Ashley. Hon kommer in och bryter lite på sitt egna språk, typ att jag skulle komma. Jag sa lite tyst och frågade - har hon vaknat eller nå?

Fick inget svar, jag tänkte att när vi gick den där långa korridoren så orkade bara inte Jessica och pappa hämta mig så Ashley gjorde det. Men när vi skulle svänga höger och gå mot mammas rum så tog hon sin hand och satte den på min axel. Jag hann tänka, ohnej, nu har det hänt nå. Men jag var fortfarande lugn.

När jag öppnar dörren så sitter pappa på tältsängens kant och gråter, och Jessica sitter i fotöljen med mammas hand i hennes och Jessica gråter. Jag trodde nu bara att dom ville att jag skulle trösta pappa, så jag hoppar in på den lilla blåa stolen som stod där och tröstade pappa. Jag kollade på mamma, jag fattade fortfarande inte vad som hänt. Hon såg ut som hon gjorde när jag lämnade henne innan jag gick och sov. Jag tänkte inte det värsta. Jag fattade fortfarande ingenting. Det var först när pappa och Jessica började prata om Andreas och om han skulle komma, han fick inte köra om han skulle köra ihjäl sig osv. Så nu fattade jag. Mamma var död.

Det tog ett tag, vi satt där med mamma. Det började bli kallt, läskigt. Mamma blev blåare och kallare, jag ville inte röra i henne. Men Jessica satt och strök och pillade på henne.

Jag smsade kompisar för att berätta vad som hänt. Jag bad min lärare Sara berätta för Marcus och klasskompisarna för det orkade inte jag.

Vi satt där inne och då kommer morfar in, han gråter.

Vi satt där allihopa, utom Andreas. Alla grät.

Sedan skulle dom göra i ordning mamma för att vi skulle få se henne igen sen när min bror kom. Så vi gick till ett rum och fick fika och kaffe med mera. Vi satt där alla, tysta. Men ingen grät. Tyst var det. Knäpptyst.

Helt plötsligt kommer Andreas in genom glasdörren till rummet och gråter, han kramar pappa. Sedan säger han: - Kom här Elin.

Han kramar mig och vi gråter.

Nu satt vi där, knäpptysta igen. Helt tyst.

Efter ett tag fick vi komma in igen.

Nu var det iskallt när vi öppnade, det var läskigt. Att min mamma låg där död.

Hon var helt gul. Dom hade fikat med ljus och en ros i hennes hand. Och låg där. Död.

Vi satt där inne, det var iskallt. Vi grät lite grann men sedan fick vi oss ett litet skratt när Jessica sa.

- Hon ser ut som en simpson gubbe.

Tur att man har min syster kan jag då säga.

Sedan satt vi där rätt så tysta i fem timmar.

Jag packade ihop mina saker och sedan så for vi hem. Jag sa aldrig någonting till mamma. Ville inte säga hejdå eller någonting alls. Jessica stannade kvar en minut med mamma innan vi sedan gick.

Det var som jag alltid sagt, när man kommer och går från sjukan så är det ju den dära långa vägen från entren till hissarna och jag har alltid sagt: the walk of shame.

Och det var det minst sagt, vägen tog aldrig slut. Folk stirrade. Jag ville bara där ifrån.

Bilresan hem var tyst den också.

Tyst. Knäpptyst.

Vi for alla hem till mig och pappa, jag duschade. Bort med allt som hade med sjukhus att göra. Fy och blä. Jag kastade kläderna jag hade på mig och nagellacket tog jag bort.

Vi har nu börjat tro på en så kallad "högre makt".

Vi tänkte som att mamma planerat detta sådär perfekt.

Andreas han komma och hälsa på dagen innan, morfar också.

Och det var som menat att jag skulle sova där.

Och det sjuka var att jag och Jessica satt vid mamma där när pappa var och vilade och då sa Jessica att hon ville vara med när det hände, och så sa jag att jag inte ville det och Andreas ville inte heller.

Det var som att mamma hörde det för att ( jag var ju inte med när det hände men pappa och Jessica har berättat vad som hände. )

Pappa ringde ju till Jessica typ fem i åtta, Jessica kom och pappa skulle precis lägga sig i sängen och Jessica skulle gå på toa eller vad det nu var. Då säger dom att mamma som öppnade ögonen lite granna ( som vi tror nu att hon gjorde för att se att dom som ville vara där när hon dog var där och tvärtom ) och det var det ju. I nästa sekund så säger Jessica till pappa att det blev lite tyst. Pappa rusar ut till sköterskorna (samtidigt tänkte han att, dom gör ju ingenting åt det. det har ju dom sagt att dom inte gör och det vet jag ju. varför springer jag? ) Men han hämtade dom och sedan när dom kom tillbaka så låg mammas huvud på sniskan och sköterskan lyfte på mammas huvud och då tog hon sista sucken. Jessica sa att det lät så skönt, som en lättnad för henne. Vilket det nu var också.

Därefter så kom jag in och det har jag redan skrivit.

Och att alla fick komma och se henne sista gången var så otroligt skönt att dom hann.

Jag tänker bara så att om inte jag och Jessica hade brytt oss om Andreas och han hade inte kommit och hälsat på. Hade hon väntat på att han skulle komma eller vad?

Ja, tankarna virrar omkring.

Alla som pappa pratat med, alltså mammas läkare och sånt.

Dom säger att det var skönt att hon dog i sömnen så att säga, för jag vet att Ally när hon dog och Viktoria så spydde dom blod non stop och allt sånt. Och det är ju ingen trevligt sista bild av dom.

Så dom sa att vi ska vara glada att det gick på detta sätt, för nu slipper mamma lida mer.

Hon har det bra där hon är nu, hon får starta upp ett nytt liv med sin mamma där uppe. Och med Ally.

Vi har hunnit planera begravningen såhär efteråt och det går hyfsat bra, iaf för mig. Ja, visst jag är förkrossad. Mitt hjärta är inte helt och jag orkar inte leva. Men jag ska göra det för mamma. För det var de jag visste att mamma ville. Man ska inte sörja för att någon har dött, man ska vara glad för att dom har levt. Så tänker jag och det är det som får mig att orka med dagarna utan min mamma, men jag vet att jag är inte utan mamma. Hon är med mig, every step on the way.

Hon vakar över oss. Föralltid.

Begravningen kommer hålla till i kretsen av dom närmaste för det var det mamma ville.

Det känns ändå bra att det blev som det blev. För mamma hade inte velat leva längre.

Hon sa alltid, jag kommer dö före hundarna.

Att hon alltid ska ha rätt!! Det är sånt man ska tänka på för det är sånt som får en att må bättre, tänka glada minnen.

Men då kommer man alltid på att jag kommer aldrig få uppleva det igen och aldrig mera krama henne. Och då faller genast allt igen.

Men never say never, jag tror som Jessicas kompis Emmy sa till mig:

Livet är som en dröm, det kan ju inte bara ta slut. Man måste ju leva vidare sen.

Och jag vet, jag vet att jag kommer få se min mamma igen.

Bara om väldigt väldigt länge.

Allt man kan göra nu är att ta nya andetag och sakta men säkert ta sig tillbaka till verkligheten.

Det jobbiga kommer bli att träffa allt folk, det vet jag.

Det är det jobbigaste.

Måste ju bara säga tack till en underbar männsika som hjälpt oss så mycket.
Våran söta lilla kurator, du är gode bra du!