min mamma är, min mamma var. vad är det som gäller?

Jag fäller alltid tårar till denna. För jag vet att det var mammas favoritfilm och hon satt och sa det dom sa hela tiden förut. Så underbart fint på något sätt. På ett sätt som gör att jag tror på det. Och säkert hundratusentals andra också. Hon satt och sa - jonathan, jonathan. skorpan.
På nått sätt är det såhär jag föreställer mig att jag ska träffa mamma, så småningom. Det tar bara sin lilla tid. Krama henne, och känna hennes lukt igen.
För mig är det definitivt är. För min mamma är borta från jorden, hon är i en annan värld. En annan värld som jag faktiskt tror existerar.
Ibland tänker jag på lite saker som man inte borde tänka på. Ta livet av sig, självmord eller vad det heter nu för tiden. Jag tänkte att jag inte skulle klara av att förlora mamma och orkar inte leva utan henne. Jag gör det än idag, jag orkar inte. Jag orkar för mamma. 
Det känns så befriande för mig att lägga sig i ett bad och bara försvinna under vattenytan och verkligen inse hur länge man kan vara där under. Att hinna ångra sig och vilja bara ta ett andetag till. Sen vågar man inte gå under vattnet igen. Det är nästan för enkelt, tänk om jag bara stänger ögonen och låter huvudet vara under vattnet så försvinner alla beskymmer. All smärta och allt plågande. Det är för enkelt. Jag känner inte lusten att öppna ögonen precis innan vattenytan och tänka att jag måste leva och andas. Jag vill försvinna långt bort från denna plats till landet där allt står stilla och tiden behöver inte värdesättas. Det är för enkelt. För enkelt att bara blunda och hålla andan och transporteras till landet långt långt borta. Landet där mamma väntar på mig.


Alla dom där tankarna går upp och ner, vet inte längre vad jag vill och vilka som vill ha mig kvar. Känner lusten varje dag men jag vet att jag måste stanna. Kämpa. För mammas skull. Jag vet att hon är med mig. I mina drömmar, i mitt hjärta. i varje steg jag tar. Men det är så fruktansvärt svårt att inse att hon är borta. Man kollar på bilder och tänker att det kan inte vara min mamma som är borta. Vars är hon? När kommer hon hem?
Det är så tyst. Överallt. Har ingen att visa det jag bakat, lagat mat. Visa vad jag gjort om i rummet, visa mina nya kläder. Men jag lever för min mamma, inte för min skull. Allt för mamma.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0