På ett sätt håller jag med henne helt och hållet, jag är 14 år, min mamma är döende. Det finns ingenting man kan göra, ingenting som kan bota henne. Jag är 14 år, min mamma skulle vara där när jag kommer hem med min kille och äter middag och granskar om han duger för mig. Hon skulle se när jag gifte mig, bli mormor. Jag kommer förlora min mamma då man behöver sin mamma som mest. Jag kommer inte överleva utan min mamma, jag kommer inte kunna le när hon är borta.

Om ett år från nu finns inte min mamma kvar. Ofattbart. Helt sinnessjukt, varför jag? Varför min mamma? Jag kommer inte kunna låtsas att allt är bra efter hon dött, jag kommer inte kunna vara lika stark som jag är nu. Stark och stark, jag är fan inte stark. Alla säger jag beundrar att du är så sjukt stark. JAG ÄR INTE STARK! Jag klarar inte av det här. Det är min mamma, min jävla mamma. Varje kväll kan jag inte andas. När tårarna börjat rinna slutar dom aldrig, jag börjar kunna det här nu.

Jag har gråtit så många tårar, varje kväll. Jag kan inte sova när jag väl börjar tänka på mamma, tårarna kommer och det slutar med att jag kniper efter luft på golvet med ett foto på mamma i handen och kudden är sjöblöt och golvet likaså. Varje kväll. Varje jävla kväll. Vill bara kunna låtsas att allt är bra, men när ens mamma kommer dö innan sommaren så är allt bara så jävla jävla skit. Jag klarar inte av en till begravning, jag kommer inte kunna andas. Tårarna kommer inte sluta rinna och det slutar med att jag springer ut därifrån och sätter mig någonstans och kippar efter luft och skriker.

Jag klarar inte av att se min mamma dö.. Allt jag vet nu är att jag måste ta vara på tiden vi har kvar med henne och göra fina nya sista minnen. Det är obeskrivlig smärta som ingen förstår. Ingen. Jag tänker oftast på alla andra, min syster, bror och pappa. Hur mår dom? Min syster bryter ut i tårar så fort hon ser mamma nästan, min bror håller inne sina känslor men jag tror han mår lika dåligt som alla andra. Min pappa. Jag kan inte föreställa mig hans smärta, han har ingen att prata med. Ingen att gråta ut hos.

Jag ska till min syster på fredag och sova där, lär inte bli mycket mys. Utan tårar och tårar och tårar. Och en massa prat om vad som ska hända efter mamma dött. Hur fan ska vi klara oss. Jag måste sluta nu innan min dator går sönder av alla tårar som rinner just nu. Jag hatar det här. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte prata om det. Därför skriver jag. Skriver ut min smärta. Ingen läser detta. Men jag måste få veta att jag har någon. Alltså bloggen. Så personligt, men så öppet. Så oerhört skönt det är att få skriva, skriva och skriva. Skriva ut sin sorg, sin smärta, sina tårar. Istället för att prata med en kurator eller någon som inte har en susning om hur det känns att ens mamma ska dö om bara några månader.