Idag är det alltså två år sedan. Två hela år. Sen världens finaste mamma fick bli himlens finaste ängel. 
Jag kommer inte ihåg den person jag var då, vill inte komma ihåg, eller så vill jag så mycket så det inte går. Jag kan inte riktigt veta, jag känner inte mig som samma människa. Inte ett dugg. 
Men denna saknad, denna eviga saknad efter hennes lukt och hennes värme, den dödar mig. 
Saknaden av att bara hålla hennes perfekta lena händer, känna hur dom passar perfekt i mina. 

Idag har vi ägnat tid bara till mamma. Jag, Jessica och hennes sambo, Andreas och pappa. Vi köpte rosor och kort och for till graven för att tända ljus och mysa lite hos mamma. Sen for vi in till Luleå och åt middag på Waldorf. Samma sak som vi gjorde förra året. Det är sånna här stunder man värdesätter, det känns så bra och kul att spendera tid med de människor som gör mig gladast just såndana här dagar då man bara är helt deppig och ledsen att man knappt vet vars man ska sätta fötterna. 

Min dag har i alla fall varit fin, och mamma har varit med oss, och är stolt över oss. Det vet jag. Hon är där, bredvid oss, hela tiden. Finaste, vackraste mamma min. 

Som jag saknar och älskar dig. Två år. Det är dags att komma hem nu mami.