Ibland vet jag inte hur jag hamnade där jag är idag. Jag skräms nästan av mig själv och det faktum om hur mycket jag har förändrats på bara två år. Att för två år sedan, den personen jag är idag som jag då var rädd för, äcklad av, skulle aldrig bli så. Att jag nu, två år senare, står här och är det personen jag önskade att inte bli. 

 

Att under två år har jag blivit så ansvarslös, ouppfostrad och bara totalt missnöjd med mig själv som person. 

Att jag tagit mig hit, där jag är idag. Det trodde jag aldrig, trodde inte att jag skulle vara den jag är idag. Men jag är här, det får jag väl vara tacksam för. 
Men saker blir svårare, för svåra för att jag ska klara av dom längre. Problemen blir större och ångesten likaså. 

 

För exakt två år sedan. 
Då ringde jag ett samtal till min farmor och berättade att Andreas skjutsar mig istället.
Så jag och Andreas satte oss i bilen och åkte. Åkte till sunderbyn, till min mamma. 
Vi pratade om allt, om mamma, mestadels om mamma. Det var nära, hon skulle snart inte vara med oss längre. 

 

Han släppte av mig på sjukhuset, jag tog min väska och började traska mot hiss E. Där åkte jag upp till pava, där mamma låg. Min pappa och syster var redan där och skulle spendera natten. Klockan var kring 20 när jag kom dit.

Jag gick in i rummet, där låg mamma, inte vid metvetande. Låg raklång i den speciella madrassen som ändrade luft då och då så att hon inte skulle få liggsår. Det hade fixats på dagen, sjuksystrarna hade duschat henne, tvättat håret med hennes nya shampoo och la om hennes tumörer utanpå kroppen. Hon var ren och fräsch. Fick nya sängkläder och en ny säng till och med.
Men då när jag kom in där i rummet, klockan 20. Den 4 april. Så låg hon raklång i sängen, huvudet bakåtlutat på kudden, munnen öppen och små tjutande andetag kom ut från hennes torra mun.

 

Jag satte mig på tältsängen som stod bredvid mammas, som Jessica hade sovit på natten innan. Pappa satt i en fåtölj på andra sidan mamma. Jag slog upp mammas dator i panik, jag var tvungen att se big brother. Jag hade fått låna Andreas log in till att se det via datorn. Så jag och Jessica satt i tältsängen och små tittade på det. Sen börjades alla vandringar till köket för att hämta kaffe, jag drack iofs te. Blåbärste. Som jag nu inte klarar av att känna lukten av. 

En nattsköterska kom in då och då för att dutta mammas mun med blöta bomullstussar för att hon inte skulle vara så torr. Hon stönade till lite, säkert för att det kändes skönt. Dom fyllde henne även med massa morfin för att hon inte skulle få ha ont, en av anledningarna till att hon bara låg och sov hela tiden. Den mängden morfin som krävdes för att hon inte skulle ha ont. Var så kraftig att hon bara sov. 

 

Pappa gick och vilade i anhörighetsrummet. Jag och Jessica satte oss på varsin stol vid mamma, Jessica närmast hennes ansikte och jag sen. Jag satt och skrev på min blogg, ett inlägg om mamma. Jessica sa att jag skulle försöka skriva lite tystare, så jag försökte. Vi började prata om hur långt det var kvar, vi hade båda läst böckerna som fanns i rummet. "När naglarna blir blåa så är det nära, sen blir fingrarna blåa" sa hon och snyftade.  Jessica smekte hennes hand och la ner huvudet på hennes arm. Jag märkte att hon var ledsen, märkte att hon grät.Jag började själv gråta. Jag tänkte krama om Jessica och säga att allt blir bra, men jag gjorde det inte. Vi bara satt där tysta, ett tag. Inlägget jag skrev finns här -> http://sstandingstrong.blogg.se/2011/april/ar-det-nu-man-ska-saga-hejda.html#comment

 

Jag kände mig lite trött, så jag pluggade i deppmusik i öronen. Fällde någon tår, tog av lurarna och försökte sova lite. Men det var för svårt, jag hörde mammas tjutande hela tiden.. så jag tog på mig ett par öronproppar och lyckades somna..

 

 

Att allt det här hände för två år sedan. Det är för mig, helt ofattbart. Det känns fortfarande som igår.

Att jag om några timmar, för två år sedan, förlorade en del av mig själv. En del av mitt hjärta.
Jag vet inte vem jag ska vara utan henne, jag vet inte hur jag ska göra för att kunna leva utan henne.
Den viktigaste personen i mitt liv, min finaste ängel. Att leva med ett halvt hjärta går inte, det blir bara svårare för varje dag som går. Backen blir högre, jag tar mig inte längre upp, jag ser inget ljus. Den lilla ljusglimt är fylld med ångest och saknad. 
Jag vet inte längre vad som är rätt och vad som är fel, jag vet inte hur jag ska klara hela livet utan mamma min. 

Det är för svårt att ta sig upp nu, det är för jobbigt, det gör för ont. Jag vill bara ha en kram av mamma, som säger att allt blir bra. Allt löser sig, vi ska klara detta tillsammans.
Vill bara ha henne att göra tokiga saker med, snacka skit med, titta på det ena intelligensbefriande progammet efter det andra i varsin fåtölj. Se henne äta sin rostade mackor med M gjord av apelsinmarmelad. 
Bara få pussa hennes varma kind vid köksbordet varje morgon, men doften av kaffe från hennes mun. Säga att jag älskar henne, bara en sista gång. Snälla.
Fan, vad jag saknar henne. Min bästa, goshliaste mamma. I love you.