Alla har olika åsikter och lika som det har jag en egen åsikt.
Jag kan störa mig väldigt mycket på små gubbar och gummor som har varit tillsammas i över 50 år och går runt och ser nyförälskade på stan. Kan störa mig på det för att jag vill att alla ska få den chansen, att leva med den man älskar livet ut. Få ett långt liv. Mamma valde att leva livet ut med pappa, men pappa har hittat en ny.
Jag vet själv att han kommer inte älska någon likamycket som han älskar mamma, men det är grejen. Störande att inte just min mamma fick leva sitt liv, lyckligt och bra.

Stör mig överdrivet mycket på folk som börjar prata om cancer, dom vet ingenting.
Visst, jag är inte den enda i världen som har förlorat en mamma i cancer. Eller någon annan nära, men jag syftar på dom som inte har någon aning alls. Som tar allt för givet att cancer inte är någon big deal, det vet jag att jag tyckte.
Mammas cancer försvann och inte brydde man sig, det är nu i efterhand man börjar tänka på så sätt och ångrar att man inte tänkte eller gjorde saker annorlunda. Därför kan jag också störa mig på folk som haft någon nära som hans/hennes cancer har försvunnit. I bröstcancer fallet är det lite olika, men det är ganska solklart att man inte klarar av en bröstcancer. På ett eller annat sätt drabbas man alltid av det igen, återfall. I nästan av 4 av 5 fall är det så. Man blir inte friskförklarad förrän efter ganska många år. Och inom dom åren får man oftast återfall. Den allvarligare bröstcancern, den man inte kan göra något åt. Som mamma fick. Det är klart, man kan äta massa tabletter för att stanna upp cancern. Den kan inte bli större eller sprida sig men den kan inte heller bli mindre eller försvinna. Men det stannar ju upp livet ett tag, så man får en tid. Så att säga.

Stör mig även väldigt mycket dom här jäkla listorna, som man kan lägga ut på bloggar osv.
Personer du inte kan leva utan osv, och hur folk verkligen beskriver hur dom inte kan leva utan någon i sin familj.
Jag vet exakt hur dom känner för jag har också varit där, sa typ där när vi nyss hade fått reda på att slutet var nära för mamma så jag hela tiden att jag kan inte leva utan henne och om hon dör så tar jag livet av mig för jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas. Nu har det hänt och jag lever ännu.
Livet går att leva utan någon i sin famlij, jag lovar. Man måste bara tänka på vad den personen hade velat. Hade min mamma velat att jag skulle dö för att hon gör det. Nej - så jag lever upp till det. Lever inte för min skull, allt för mamma.

Nu ska jag sluta tråka ut er, grattis till er som lyckades ta er igenom detta.
Har en deppdag så ska inte säga mer. Puss.

Efter allt jag varit med om så vill man ju helst kunna tänka på andra saker.
Detta är en anledning till varför jag vill flytta från våran lägenhet, ja såklart att allt i lägenheten påminner om mamma.Men hennes nattsköterska på palliativa avdelningen, hon bor mittemot oss och man ser henne varje dag. Väldigt jobbigt att bli påmind av den dåliga tiden, och sköterskan som mamma älskade. Linn.
Hon ville bara ha Linn, så jävla gulligt det var. Svårt att hålla sig för gråt när jag skriver om detta men iaf.
Linn här, hon bor också i närheten av oss och vi brukar se henne.
Det gör också ont i hjärtat. Men vad som ändå gör ondast är att mamma är borta. Och det går inte att ändra på.

Janii, enligt mig själv så tycker jag faktiskt att jag förändrats ganska mycket.

Varför är det så lätt att kolla på sig själv i spegeln och tycka att man är ful och fet, men så jävla svårt att höra andra säga det.
Varför är det så lätt att älska men så jävla svårt att bli älskad tillbaka.
Varför är det så lätt att sakna en person men så jävla svårt att bli saknad tillbaka.
Varför är det så lätt att dömma folk som man egentligen inte har någon som helst aning om alls.

Det är så jävla lätt att allt blir så jävla fel.
Ibland undrar jag om det är fel på mig.
Och det är det och jag vet inte om jag orkar kämpa för det mera.