Att se sin mamma ligga där, utan att ta några andetag.
Det var inte samma mamma, det var länge sedan jag såg min mamma le och nu när man kollar på bilder bryter man ner i gråt för man inser att alla dom stunderna kommer aldrig komma tillbaka. Jag kommer aldrig kunna skratta åt mammas alla roliga saker hon säger och gör.
Som när hon och Jessica puttade i väg köksbordet genom att sätta magen framför och pusha ut magen, och bordet bara flög. Gud vad vi skrattade. 

Det gäller att minnas stunderna och skratta åt dom, för jag vet att mamma sitter nu och säger på sitt lilla moln att vi måste skärpa oss och sluta vara ledsna. Jag vet att mamma är med mig, därför har jag den styrkan att kunna le och kunna skratta. Men den 5 april, sal 38 palliativa avdelningen på sunderby sjukhus kommer jag aldrig glömma. Hur mycket jag än vill. Jag vet att mamma har det bättre nu, med sin mamma och Ally. Dom sitter nog nu och pratar och tar upp förlorad tid. 

För mig, det känns inte som att min MIN mamma är borta. Det känns inte så. 
Det känns som att hon ligger på sjukhuset men det kommer dröja väldigt länge till jag får se henne igen. Men jag kommer få se henne och krama henne igen, det är jag övertygad om.

Sen känns det som inte läge för att klä upp sig på en begravning, men jag tänker det. Iaf inte se ut som en kratta. Men jag vet att mamma gillade när vi gjorde oss fina jag och systern min. Och jag hör mammas röst som säger det när vi står där fina och gråten strömmande ner för kinderna. Hon säger att vi är så fina och kramar om oss och säger att allt ska bli bra. 
Det är när man tänker så man kan gå vidare, men jag orkar inte leva utan min mamma. Så då vet jag att jag KAN leva för att jag vet att jag inte är utan min mamma. Mamma är med mig, hela tiden. 
Jag pratar med henne och det känns som hon hör mig, det gör hon. Det vet jag.

Nä nu ska jag slå på autopiloten, skicka ett sms till mammas telefon som ligger i hennes garderob i en minneslåda och sedan far jag och pappa ut med bilen och kör och kör och kör. Det är så härligt, bara sitta tyst i bilen och köra. Så befriande, så underbart. Bara att jag saknar mamma så att det gör ont, men mamma gillade att åka bil så hon sitter nog bara och skrattar när hon ser att jag och pappa har kört runt runt i två timmar. Ni är så tokiga säger hon. 

Tar nya tag och försöker att blicka framåt, bloggen får mig faktiskt att tänka på andra saker så jag tänker inte bara skriva depp inlägg här. Men ni får räkna med ett och ett annat då och då, jag kan ju inte svika mina underbara läsare så jag får väl ta tag i detta och skriva oftare. Men nu lär det bli när jag orkar och känner att jag har lust att skriva. 

Lite nytt på bloggen, vit och tråkig. Men det positiva med det är ju att då kommer det komma lite mer bilder. Men inte just i detta inlägg för det finns inga nya fräsha.

Så jävla svårt att inse att mamma är borta.
Så jävla svårt att inse att jag kommer aldrig få pussa på henne eller krama henne igen.
Så jävla svårt att titta tillbaka på alla underbara stunder, alla shoppingturer, bara helt enkelt allt.
Hur jävla svårt det än är.
Hur jävla svårt det än var att se henne ligga där, gul, död, utan andetag så går livet vidare.
Hon vill inte att vi ska sitta här och sörja henne, så jag ska vara glad för den tid jag har fått med henne. 
Vila i frid älskade mamma, vi ses igen snart.
i love you

Bjuder på en riktigt het nyvaken chey från i torsdags, eller.. som sagt, bjuder.

Solen börjar skina nu så jeansjackan åker på och solglajjorna likaså, ska bara vänta på att pappa blir klar så far vi och hämtar upp min fina syster och drar oss mot sjukhuset för ännu en heldag med mamma men även lite prat med kuratorn, jag och mina syskon. Jag gör det mer för Andreas skull för jag vill inte prata med någon, så det är för honom. Jag börjar kunna det här med att gråta så förhoppningsvis kan jag hålla mig idag.
Nä nu slår jag igång autopiloten och hoppas på en hyfsat bra dag.

my rolemodel