Jag går på skolan, får tankarna på annat håll men när någon nämner att min mamma och jag ska och shoppa tex. så blir jag genast depp. Jag har insett att jag kommer inte kunna shoppa med mamma något mer. Min relation till min mamma är inte som alla andra döttrar och mammor, jag kan inte shoppa en hel dag med mamma på stan, är hemma så mycket jag kan och umgås med mamma för att ta vara på tiden. Men jag vill inte heller att mamma ska känna att man gör det för hon fattar nog att slutet är nära men hon vill nog inte tänka på det. Jag tänker bara på hur gammal jag är och hur mycket jag redan har fått uppleva.

Det är inte många som lever på det sätt som jag och min familj gör. Jag känner ett annat band till min familj. Jag känner att jag kommer inte klara av att leva utan någon där. Jag är 14 år och min "mormor" dog i cancer för ett år sedan, min farfar har haft ett antal allvarliga hjärtattacker, min farfars bror dog för ett halvår sedan, farmor har cancer för säkert sjunde gången.. och min mamma har cancer. Jag och min syster ska ta något ärflighetstest eftersom mamma har bröstcancer och hennes mamma hade livmoderhalscancer så det går i släkten och vi måste se så att vi inte har ärvt det. Men säkert är det så.

Det känns så hopplöst, hur ska jag och min syster klara oss utan våran mamma. Min bror, hur mår han. Och pappa? När man försöker prata med pappa om mammas situation så skämtar han bort det och känner sig osäker om det. Han behöver ha någon att prata med. Mamma har fått en vit pärm som folk på palliativa avdelningen får, alltså en sån man får när man ska dö om man ska vara klar och tydlig. Vi har en kurator som hela familjen om man vill ha någon att prata med. Jessica hon vill. Men jag vill inte ha någon att prata med, vill inte prata med någon som inte förstår vad exakt man går igenom.

Därför lutar jag mig mot min syster, men vars ska hon vända sig då? Men det är bra att vi pratar med varandra. Men här skriver jag lite mer vad jag vill, obegränsat. Jag är en på miljonen, men ändå inte. Jag älskar att skriva. Skriva mina känslor, har haft en hemlig blogg sen 2007 som ingen, ingen, inte ens idag vet någon om den. Har lösenord på den nu men jag har skrivit om det sen 2007.

Det är som en befrielse att få skriva. Känner mig fri, gränslös. Jag orkar verkligen inte med att "prata om det". Jag känner att jag behöver någon där som håller om mig i dom dåliga stunderna, lyssnar. Någon som får mig att få tankarna på annat håll. Jag har inte nämnt detta tidigare men mamma har ramlat, första gången var det bra. Hon behövde bara hjälp upp. Sen i tisdags så vaknande jag av ett duns runt sex snåret och hör att mamma kämpar efter luft och gråter och småskriker. Jag inser att hon har ramlat.

Kände hur tårarna växte och rann ner för mina kinder. Jag gjorde ingeting, bara stod där. Pappa kommer rusande och lyfter upp henne och håller om henne, jag gick och la mig och for på skolan ändå. Hon är helt blåslagen på armen och har ont. Jag går hela dagarna och oroar mig för att om hon är ensam, svimmar och ramlar och ingen är hemma. Vad gör hon då? Hon vet knappt vad hon själv heter och svamlar omkring hela tiden.. känns så hemskt. Blir nästan sur.