Nu mer hittar ni mig där 

Idag är det alltså två år sedan. Två hela år. Sen världens finaste mamma fick bli himlens finaste ängel. 
Jag kommer inte ihåg den person jag var då, vill inte komma ihåg, eller så vill jag så mycket så det inte går. Jag kan inte riktigt veta, jag känner inte mig som samma människa. Inte ett dugg. 
Men denna saknad, denna eviga saknad efter hennes lukt och hennes värme, den dödar mig. 
Saknaden av att bara hålla hennes perfekta lena händer, känna hur dom passar perfekt i mina. 

Idag har vi ägnat tid bara till mamma. Jag, Jessica och hennes sambo, Andreas och pappa. Vi köpte rosor och kort och for till graven för att tända ljus och mysa lite hos mamma. Sen for vi in till Luleå och åt middag på Waldorf. Samma sak som vi gjorde förra året. Det är sånna här stunder man värdesätter, det känns så bra och kul att spendera tid med de människor som gör mig gladast just såndana här dagar då man bara är helt deppig och ledsen att man knappt vet vars man ska sätta fötterna. 

Min dag har i alla fall varit fin, och mamma har varit med oss, och är stolt över oss. Det vet jag. Hon är där, bredvid oss, hela tiden. Finaste, vackraste mamma min. 

Som jag saknar och älskar dig. Två år. Det är dags att komma hem nu mami. 

 

 

 

 

Ibland vet jag inte hur jag hamnade där jag är idag. Jag skräms nästan av mig själv och det faktum om hur mycket jag har förändrats på bara två år. Att för två år sedan, den personen jag är idag som jag då var rädd för, äcklad av, skulle aldrig bli så. Att jag nu, två år senare, står här och är det personen jag önskade att inte bli. 

 

Att under två år har jag blivit så ansvarslös, ouppfostrad och bara totalt missnöjd med mig själv som person. 

Att jag tagit mig hit, där jag är idag. Det trodde jag aldrig, trodde inte att jag skulle vara den jag är idag. Men jag är här, det får jag väl vara tacksam för. 
Men saker blir svårare, för svåra för att jag ska klara av dom längre. Problemen blir större och ångesten likaså. 

 

För exakt två år sedan. 
Då ringde jag ett samtal till min farmor och berättade att Andreas skjutsar mig istället.
Så jag och Andreas satte oss i bilen och åkte. Åkte till sunderbyn, till min mamma. 
Vi pratade om allt, om mamma, mestadels om mamma. Det var nära, hon skulle snart inte vara med oss längre. 

 

Han släppte av mig på sjukhuset, jag tog min väska och började traska mot hiss E. Där åkte jag upp till pava, där mamma låg. Min pappa och syster var redan där och skulle spendera natten. Klockan var kring 20 när jag kom dit.

Jag gick in i rummet, där låg mamma, inte vid metvetande. Låg raklång i den speciella madrassen som ändrade luft då och då så att hon inte skulle få liggsår. Det hade fixats på dagen, sjuksystrarna hade duschat henne, tvättat håret med hennes nya shampoo och la om hennes tumörer utanpå kroppen. Hon var ren och fräsch. Fick nya sängkläder och en ny säng till och med.
Men då när jag kom in där i rummet, klockan 20. Den 4 april. Så låg hon raklång i sängen, huvudet bakåtlutat på kudden, munnen öppen och små tjutande andetag kom ut från hennes torra mun.

 

Jag satte mig på tältsängen som stod bredvid mammas, som Jessica hade sovit på natten innan. Pappa satt i en fåtölj på andra sidan mamma. Jag slog upp mammas dator i panik, jag var tvungen att se big brother. Jag hade fått låna Andreas log in till att se det via datorn. Så jag och Jessica satt i tältsängen och små tittade på det. Sen börjades alla vandringar till köket för att hämta kaffe, jag drack iofs te. Blåbärste. Som jag nu inte klarar av att känna lukten av. 

En nattsköterska kom in då och då för att dutta mammas mun med blöta bomullstussar för att hon inte skulle vara så torr. Hon stönade till lite, säkert för att det kändes skönt. Dom fyllde henne även med massa morfin för att hon inte skulle få ha ont, en av anledningarna till att hon bara låg och sov hela tiden. Den mängden morfin som krävdes för att hon inte skulle ha ont. Var så kraftig att hon bara sov. 

 

Pappa gick och vilade i anhörighetsrummet. Jag och Jessica satte oss på varsin stol vid mamma, Jessica närmast hennes ansikte och jag sen. Jag satt och skrev på min blogg, ett inlägg om mamma. Jessica sa att jag skulle försöka skriva lite tystare, så jag försökte. Vi började prata om hur långt det var kvar, vi hade båda läst böckerna som fanns i rummet. "När naglarna blir blåa så är det nära, sen blir fingrarna blåa" sa hon och snyftade.  Jessica smekte hennes hand och la ner huvudet på hennes arm. Jag märkte att hon var ledsen, märkte att hon grät.Jag började själv gråta. Jag tänkte krama om Jessica och säga att allt blir bra, men jag gjorde det inte. Vi bara satt där tysta, ett tag. Inlägget jag skrev finns här -> http://sstandingstrong.blogg.se/2011/april/ar-det-nu-man-ska-saga-hejda.html#comment

 

Jag kände mig lite trött, så jag pluggade i deppmusik i öronen. Fällde någon tår, tog av lurarna och försökte sova lite. Men det var för svårt, jag hörde mammas tjutande hela tiden.. så jag tog på mig ett par öronproppar och lyckades somna..

 

 

Att allt det här hände för två år sedan. Det är för mig, helt ofattbart. Det känns fortfarande som igår.

Att jag om några timmar, för två år sedan, förlorade en del av mig själv. En del av mitt hjärta.
Jag vet inte vem jag ska vara utan henne, jag vet inte hur jag ska göra för att kunna leva utan henne.
Den viktigaste personen i mitt liv, min finaste ängel. Att leva med ett halvt hjärta går inte, det blir bara svårare för varje dag som går. Backen blir högre, jag tar mig inte längre upp, jag ser inget ljus. Den lilla ljusglimt är fylld med ångest och saknad. 
Jag vet inte längre vad som är rätt och vad som är fel, jag vet inte hur jag ska klara hela livet utan mamma min. 

Det är för svårt att ta sig upp nu, det är för jobbigt, det gör för ont. Jag vill bara ha en kram av mamma, som säger att allt blir bra. Allt löser sig, vi ska klara detta tillsammans.
Vill bara ha henne att göra tokiga saker med, snacka skit med, titta på det ena intelligensbefriande progammet efter det andra i varsin fåtölj. Se henne äta sin rostade mackor med M gjord av apelsinmarmelad. 
Bara få pussa hennes varma kind vid köksbordet varje morgon, men doften av kaffe från hennes mun. Säga att jag älskar henne, bara en sista gång. Snälla.
Fan, vad jag saknar henne. Min bästa, goshliaste mamma. I love you.

 

 

 

Ny vecka, ny måndag som äntligen har nått sitt slut. 
Hunnit med skola, färga håret plus ett brutalt ben och armpass på gymmet. Ingen måndagsångest här inte utan är taggad inför morgondagen gympass!
Klickat hem träningskläder plus lite annat och väntar med att skaffa iphone fem till min födelsedag. Nåja, ska ta mig ner till sängen och längta efter träningsvärken imorgon. Sköönt!

 

 

Din mamma..?
- Hon är död, ja.

Död. Vad är det för ord. Är det verkligen så jag beskriver min mamma nu. Död. Är min mamma död. Hur säger man? Min mamma gick bort. "Jaha dit till soffan" - Nej, bort till himlen. Hon är, död.
Meningen som har fastnat i mitt huvud och upprepas om och om igen. Är min mamma verkligen död.
Död. Vad är det för ord. Död. Kommer aldrig åter. Död. Vem fan kom på det värdelösa skitsnacket.

Mammor ska inte dö. Min mamma skulle inte dö. Jo det skulle hon. Men inte 50 år tidigare än vad hon borde.
Jag önskar att allt det här vore en dröm. Att bara nypa sig i armen och vakna ur en hemsk mardröm och kvar är min mamma. Kvar är 11 åriga jag, år 2007, påsk. Där mamma och pappa kommer hem från sjukhuset och berättar att det var inte cancer, det var en godartad cysta. 

 

Cancer. Vad är det för något? Död. Vad är det för något?
Det enda jag vet är att cancer dödar och döden dödar de som förlorat någon i cancer. Och att jag 16 år, upplevt för mycket av båda två. 
Att den här smärtan av saknad dödar mig. Varför ska man fortsätta leva, när man inte har någonting att leva för.
Kvinnan som gav mig livet är död. En del av mig är död. Borta. Föralltid.

Att mitt liv består av, saknad. Tårar. Skola. Sova. Tårar. Saknad. Smärta. Varför lever man? Till vilken nytta.
Den käraste delen av mig är borta. Den försvann som vinden. Lämnade mig kvar här med ärr och ett ilande hjärta. 
Död, vadfan är det.
Att få krama om min mamma. Att känna henne och se henne.
Det är min mamma, hon kan inte vara borta. Hon är inte död. Det är inte så det går till. MAMMOR DÖR INTE.

Den här smärtan jag har varenda dag orkar jag snart inte bara runt på längre. Jag trivs inte med den jag är idag. Jag trivs inte med någonting utan mamma. Att jag inte klarar av att kolla på bilder på henne utan att det ilar i hela kroppen. Klumpen i magen blir större för varje dag och jag vet inte vars jag ska ta vägen.
Jag mår så dåligt.

Nyårsafton. Då ska du och jag Hanna, min finaste vän. Bli så medvetslösa att vi ser min mamma. 
Vi ska ha så jävla kul för livet är meningslöst och det finns ingenting. Vem bryr sig.

Det här med gymnasieval för alla 97or nu verkar så spännande. Ångrar lite att jag inte gick om nian för att sedan kunna välja det programmet jag verkligen ville gå. Antar att man helt enkelt får gilla läget. Att veta varför min mattelärare gav mig underkänt trots att jag haft godkänt alla andra terminer. Ändå ingenting jag kan göra åt. 
Tackar och bockar att jag endast behöver ha matte med iv. Jag fick den möjligheten att gå Vård och omsorgsprogrammet. Nu halvvägs in på första året börjar jag känna att det här är inte programmet för mig. Det är ett superbra program, super lärare och helt ok klass. Men känns ändå som att det inte är rätt, för det här var ingenting jag ville gå. Hade det inte på listan överhuvudtaget och jag har ångest varje dag jag måste gå till skolan. 

Söndag är det och vi packar för fullt här hemma, och städar. Imorgon går några flyttlådor till nya huset. Vi har så fullt upp denna vecka så vi får flytta dit saker redan nu medan ägaren bor kvar så att det ska gå smidigt och snabbt. Nåja, ingen nytta gjord idag och det blir nog en kväll med filmmys och godis. Bra uppladdning, 7 daaagar kvaar! 

 

 

Har spenderat denna helg med världens finaste Hanna och Niklas. Har väl sisådär gått upp ett halvt ton, fetton. Vi har sett på gamla julkalendrar och lekt med Diesel. Iaf så är det nu endast åtta dagar till vi flyttar till Norra. Och jag är mätt efter pizzan. Beställer julklappar åt alla för att jag är nog för lat för att gå på stan och köpa klappisar.

 

      

Mycket har hänt på det senaste halvåret jag inte uppdaterad någonstans. Mycket har hänt sen jag senast skrev på den här blocket, över ett år sedan. 
Jag har hunnit få en privplats på omvårdnadsprogrammet, vilket är en skräll när sjukhus skrämmer mig och människokroppen. Jag har varit kär, även mått dåligt på grund av det. Fått nya vänner och jag tycker så mycket bättre om mina nya. Har fallit för dumskallar och nu kommit underfund med att vara själv är bäst. Helt ärligt, att mysa sig ner i sin egna säng, helt själv, finns det nå bättre? Skulle inte tro det va

 

Vi har köpt hus och fått radhuset sålt, vi flyttar in 17 December. Har varit i Stockholm med fina vänner och upplevt det sjukaste någonsin, mina bästa killar, Axwell, Sebastian och Steve!

Fått långt hår och tagit upp träningen igen. Känns helt enkelt som att livet rullar på rätt okej.
Fruktansvärt skönt att börja träna igen och komma igång med skolan och att även flytta från radhushålan. 
Helgen planerad och den spenderas med min finaste tjej, Hannapanna. Som jag tycker om henne!

Sen är det bara fullt upp fram till inflyttningsdatumet, mitt rum är nerpackat i lådor redan och jag längtar som en dåre. Julkalendern är igång och även ett paket varje dag fram till jul. Man mår så att säga. 

 

Jag går på skolan, får tankarna på annat håll men när någon nämner att min mamma och jag ska och shoppa tex. så blir jag genast depp. Jag har insett att jag kommer inte kunna shoppa med mamma något mer. Min relation till min mamma är inte som alla andra döttrar och mammor, jag kan inte shoppa en hel dag med mamma på stan, är hemma så mycket jag kan och umgås med mamma för att ta vara på tiden. Men jag vill inte heller att mamma ska känna att man gör det för hon fattar nog att slutet är nära men hon vill nog inte tänka på det. Jag tänker bara på hur gammal jag är och hur mycket jag redan har fått uppleva.

Det är inte många som lever på det sätt som jag och min familj gör. Jag känner ett annat band till min familj. Jag känner att jag kommer inte klara av att leva utan någon där. Jag är 14 år och min "mormor" dog i cancer för ett år sedan, min farfar har haft ett antal allvarliga hjärtattacker, min farfars bror dog för ett halvår sedan, farmor har cancer för säkert sjunde gången.. och min mamma har cancer. Jag och min syster ska ta något ärflighetstest eftersom mamma har bröstcancer och hennes mamma hade livmoderhalscancer så det går i släkten och vi måste se så att vi inte har ärvt det. Men säkert är det så.

Det känns så hopplöst, hur ska jag och min syster klara oss utan våran mamma. Min bror, hur mår han. Och pappa? När man försöker prata med pappa om mammas situation så skämtar han bort det och känner sig osäker om det. Han behöver ha någon att prata med. Mamma har fått en vit pärm som folk på palliativa avdelningen får, alltså en sån man får när man ska dö om man ska vara klar och tydlig. Vi har en kurator som hela familjen om man vill ha någon att prata med. Jessica hon vill. Men jag vill inte ha någon att prata med, vill inte prata med någon som inte förstår vad exakt man går igenom.

Därför lutar jag mig mot min syster, men vars ska hon vända sig då? Men det är bra att vi pratar med varandra. Men här skriver jag lite mer vad jag vill, obegränsat. Jag är en på miljonen, men ändå inte. Jag älskar att skriva. Skriva mina känslor, har haft en hemlig blogg sen 2007 som ingen, ingen, inte ens idag vet någon om den. Har lösenord på den nu men jag har skrivit om det sen 2007.

Det är som en befrielse att få skriva. Känner mig fri, gränslös. Jag orkar verkligen inte med att "prata om det". Jag känner att jag behöver någon där som håller om mig i dom dåliga stunderna, lyssnar. Någon som får mig att få tankarna på annat håll. Jag har inte nämnt detta tidigare men mamma har ramlat, första gången var det bra. Hon behövde bara hjälp upp. Sen i tisdags så vaknande jag av ett duns runt sex snåret och hör att mamma kämpar efter luft och gråter och småskriker. Jag inser att hon har ramlat.

Kände hur tårarna växte och rann ner för mina kinder. Jag gjorde ingeting, bara stod där. Pappa kommer rusande och lyfter upp henne och håller om henne, jag gick och la mig och for på skolan ändå. Hon är helt blåslagen på armen och har ont. Jag går hela dagarna och oroar mig för att om hon är ensam, svimmar och ramlar och ingen är hemma. Vad gör hon då? Hon vet knappt vad hon själv heter och svamlar omkring hela tiden.. känns så hemskt. Blir nästan sur.

På ett sätt håller jag med henne helt och hållet, jag är 14 år, min mamma är döende. Det finns ingenting man kan göra, ingenting som kan bota henne. Jag är 14 år, min mamma skulle vara där när jag kommer hem med min kille och äter middag och granskar om han duger för mig. Hon skulle se när jag gifte mig, bli mormor. Jag kommer förlora min mamma då man behöver sin mamma som mest. Jag kommer inte överleva utan min mamma, jag kommer inte kunna le när hon är borta.

Om ett år från nu finns inte min mamma kvar. Ofattbart. Helt sinnessjukt, varför jag? Varför min mamma? Jag kommer inte kunna låtsas att allt är bra efter hon dött, jag kommer inte kunna vara lika stark som jag är nu. Stark och stark, jag är fan inte stark. Alla säger jag beundrar att du är så sjukt stark. JAG ÄR INTE STARK! Jag klarar inte av det här. Det är min mamma, min jävla mamma. Varje kväll kan jag inte andas. När tårarna börjat rinna slutar dom aldrig, jag börjar kunna det här nu.

Jag har gråtit så många tårar, varje kväll. Jag kan inte sova när jag väl börjar tänka på mamma, tårarna kommer och det slutar med att jag kniper efter luft på golvet med ett foto på mamma i handen och kudden är sjöblöt och golvet likaså. Varje kväll. Varje jävla kväll. Vill bara kunna låtsas att allt är bra, men när ens mamma kommer dö innan sommaren så är allt bara så jävla jävla skit. Jag klarar inte av en till begravning, jag kommer inte kunna andas. Tårarna kommer inte sluta rinna och det slutar med att jag springer ut därifrån och sätter mig någonstans och kippar efter luft och skriker.

Jag klarar inte av att se min mamma dö.. Allt jag vet nu är att jag måste ta vara på tiden vi har kvar med henne och göra fina nya sista minnen. Det är obeskrivlig smärta som ingen förstår. Ingen. Jag tänker oftast på alla andra, min syster, bror och pappa. Hur mår dom? Min syster bryter ut i tårar så fort hon ser mamma nästan, min bror håller inne sina känslor men jag tror han mår lika dåligt som alla andra. Min pappa. Jag kan inte föreställa mig hans smärta, han har ingen att prata med. Ingen att gråta ut hos.

Jag ska till min syster på fredag och sova där, lär inte bli mycket mys. Utan tårar och tårar och tårar. Och en massa prat om vad som ska hända efter mamma dött. Hur fan ska vi klara oss. Jag måste sluta nu innan min dator går sönder av alla tårar som rinner just nu. Jag hatar det här. Jag vill inte tänka på det. Jag vill inte prata om det. Därför skriver jag. Skriver ut min smärta. Ingen läser detta. Men jag måste få veta att jag har någon. Alltså bloggen. Så personligt, men så öppet. Så oerhört skönt det är att få skriva, skriva och skriva. Skriva ut sin sorg, sin smärta, sina tårar. Istället för att prata med en kurator eller någon som inte har en susning om hur det känns att ens mamma ska dö om bara några månader.

I Get Hate Everyday.

I Get Glared At.

Laughed At.

But I Don't Care.

I'm Here To Support Justin Bieber.