Hej du fegis som inte vågar skriva namn.
Helt äcklig fråga det här är, tror du allvarligt att min mamma ligger på sjukan för att hon är förkyld. Om det ändå vore så. Tyckte inte heller den glada skrattande gubben passade in där. Men, hur ska du veta? Egentligen. Så, en sista gång kör jag denna helvetes förklaring så jag slipper sånna här kommentarer i fortsättningen. 

---

Sedan 3 år tillbaka har min familj levt i detta helvete cancer skapar. Jag kan inte ens försöka mig på att beskriva vilken fruktansvärd skräck och ångest det är. Jag trodde att innan min mamma blev sjuk att alla sjukdomar gick att bota, men nu vet jag att cancer inte alltid går att bota. Den där första gången mamma fick bröstcancer så fattade jag inte grejen med det hela, det var mer som att, okej hon är sjuk. Ingen big deal det går över. Jag var inte insatt i det eftersom jag inte upplevt eller förstått vad cancer innebar. Så den där första gången kommer jag inte alls ihåg något mycket av, för mig var allt normal. Jag kan inte ens föreställa mig vilket helvete det måste ha varit för mamma. Alla mina kompisar var helt krossade av detta och ville trösta mig och fråga hur jag mådde, jag bara skrattade och låtsades som ingenting. Jag fattade inte då i mina dryga 11 år att cancer dödar.

Dagen före midsommar 2007 så kände min mamma ett knöl i hennes bröst, hon förstod att något inte stod rätt till. Det var långhelg och mamma bestämde sig för att vänta till kommande måndag innan hon skulle besöka en läkare. Hon kom till vårdcentralen och där ville man avvakta för att se eventuell förändring innan mammografi skulle bli nödvändigt eftersom det kanske bara kunde vara en cysta. Men mamma bad om en remiss och fick fara till Sunderby Sjukhus på fredagen samma vecka. 

Mamma var bara 40 år. En eftermiddag diagnostiserades hon med den befarade kvinnosjukdomen bröstcancer, hon fick tid för operation bara nio dagar senare. Efter operationen väntade både cellgiftsbehandling och strålning. (Mamma var med i Boden Guiden i Oktober 2008 och berättade om hennes cancer, så jag har tagit lite text därifrån) 
Under strålbehandlingen i Umeå satt Maria ned i väntrummet innan det var hennes tur. Under dem stunden han hon reflektera mycket över sin egen situation. "Jag såg barn i alla åldrar som var utan hår, svullna av cortison och en del hade stora ärr i skalle. Min bröstcancer kändes som ingenting jämfört med att barn drabbas. Där och då kom jag underfund med att: Det finns alltid de som har det värre.

Mamma har alltid sedan dess sagt så, det finns alltid de som har det värre. Mamma tänker alltid på att alla andra ska må bra och sätter dom i första hand och inte sig själv. Visst, nog är det bra. Men ibland måste man tänka på sig själv och sätta sig in i den situation man lever i. 

Mammas cancer tog extra hårt på min stora syster Jessica. Dom var varandra närmast och påverkades av varje steg, framgång och motgång. Jag kan nog inte riktigt sätta mig i samma situation som mamma lever i, men tanken på att leva med en mamma som har cancer är helt jävla äckligt jobbigt så jag kan ju förstå vad hon går igenom. Jag förstår att hon förlorade en del av sig själv, tappade hår och naglar. Det var en hemskt period när hon fick cancer så slutade bekanta hälsa och ta kontakt för man kanske inte vågade fråga hur det stod till. Många gick igenom min pappa istället för att fråga mamma, mamma sa att hon hade aldrig något emot att berätta. 
Jag tycker sånt bara är löjligt, hur man kan bara slänga iväg en person när en får cancer. Det var då som hon behövde allt stöd hon kunde få..någonsin.

Jag kommer ihåg en speciell stund, kommer då aldrig glömma den. Det var när mamma var på strålning i Umeå, jag var där över sportlovet. Den 29 februari 2008 låg jag i soffan på sjukhus hotellet och mamma i sängen, hon låg och smsade med pappa och då uttalades orden "Vill du gifta dig med mig?" Ja, var såklart svaret. Jag vet dock inte vem som frågade vem.. det är en evig fråga. Den åttonde februari 2008, alltså, 080808 så höll bröllop till på farmors lägenhetsgård på Befälsvägen. Några dagar efter, den 15/8 så for vi iväg på en Turiket resa för avslappning efter alla behandlingar och motgångar men även en bröllopsresa för mamma och pappa. Jag, mamma och pappa satte oss på planet med min kusin Isak, faster Åsa och hennes man Lars för att åka mot värmen. Solen hettade så mycket att man knappt kunde gå i sanden utan att bränna sig, fruktansvärt och underbart på samma gång.

Detta fick mig att bryta ut i tårar alldelens nyss.. jag sitter med Boden Guiden där mamma var med i. Lägger ut en bild, kan ni inte läsa så är det erat problem.

Den sista tiden under 2008 han man må bra, man han tänka att nu är allt bra. Allt är bra nu. Allt är bra. Tills dagen då man slogs ner till marken igen. Jag och mamma satt i bilen, Januari 2009. Pappa var ute med hundarna på Fira Emilia parkeringen, mamma sänkte radion. Hon sa tyst, Elin. Jag har cancer igen.
Hon hade fått reda på det innan julen 2008 men hade inte velat berätta det till mig för hon ville inte förstöra min jul. Mitt svar blev okej. Jag vet inte vad jag tänkte med. Ens mamma vill ha en hjälpande hand, en tröstande kram, en puss på pannan och höra ens dotter säga att allt ska bli bra. Det är lätt att tänka, det är lätt att bara skita i det. 

Nu förstod jag att detta helvete var tillbaka. Men nu räckte det med strålning (tror jag, kommer ärligt talat inte ihåg) Cancern försvann, mamma fick behålla håret och det var den bästa sommaren någonsin för min mamma var frisk nog att kunna leva livet. Tiden gick och gick tills den förbannade cancern kom och slog ner oss till botten igen. Hösten 2009, det är cancern hon har idag. Jag känner mig inte så delaktig denna gång, jag vill bara blunda och låtsas som att allt är bra. Jag tror att allt är bra.

Kan ju säga nu rätt ut att det är inte bra just nu. Det är totalt skit. Hela allt.
Mamma mår inte bra och har inte gjort det dom senaste månaderna, har legat med tumörfeber i flera veckor (månader). Har inte orkat med någonting. Cancern är inte invändig, den är utanpå kroppen, som bölder. Som då såklart skaver och blöder så hon får vara helt inlindad i bandage. Hela överkroppen och hela allt. Jag måste öppna ögonen och inse det värsta, hon har inte länge kvar. Men på den tiden ska jag ta vara på. Jag kan inte låtsas att allt är bra, det är allvar nu.

Jag skriver personligare än jag vill. Mer personligt än jag själv orkar. Men jag måste skriva. Måste dela med mig av smärtan. För ibland blir den bara för överväldigande. Ibland vet jag inte hur jag ska orka leva med döden och sjukdom ständigt närvarande. Det känns som att alla har cancer. Ally dog i cancer, farmor har cancer. Farfar är väl inte på topp heller och inte morfar heller. Och värst av allt, min mamma har cancer. 
Att gå igenom en del av sin ungdomstid med först bekanta, släktingar och vänner som är sjuka och sedan en mamma sjuk i cancer sätter sina spår. Jag orkar inte göra allt det som andra i min ålder gör. Jag är inte längre samma naiva unga människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp fort. Känner mig 100 år äldre än mina vänner. Jag har blivit både allvarligare och tystare. Ledsnare och tröttare.

Men allt är inte bara mörker. När man inte vet hur många dagar det finns kvar så värdesätter man dom mer. En dag när mamma inte "är-så-jätte-trött" är en bra dag. En god dag. En dag för hopp. Saker som förut gjorde mig förkrossad berör mig inte längre. Jag har insett att det inte finns någon tid att slösa. Det gäller att älska här och nu. Min mamma har cancer. Allt har blivit satt på perspektiv, livet och döden, så nära varandra.

Tårar. De rinner oavsett man vill eller inte. Men tron på att de lindrar ångesten och sorgen gör att jag låter dom rinna. Vad spelar det för roll?  Min mamma har cancer. En mening som fastnat i mitt huvud och återupprepas om och om igen.

Hela familjen  har drabbats av en hinna av sorg, känsla av maktlöshet och en ilska mot sjukvården som kunnat förhindra denna äckliga sjukdom. En tumör som växt sig så stor på min mammas kropp och hotar att ta livet av henne.

Med dessa ord avslutar jag denna gången för att samla ihop mig och att ni nu förstår hur jag har det och min mamma innan ni kommer med störda meningslösa kommentarer.  Klart att livet måste gå vidare, det stannar inte bara upp. Men så går mina tankar just nu. kan inte hindra dom. Stoppar undan alla känslor, slår på autopiloten och ler lite grann när jag möter världen på riktigt men på kvällen när ljuset är släckt. Det är då den kommer, den eviga smärtan som började 2007 och kommer aldrig någonsin ta slut. Aldrig. 

Jag hatar mig själv för att jag aldrig funnits där för mamma, aldrig tagit mig initiativ att fråga hur hon mår och krama henne och säga att allt är bra. Att säga jag älskar dig, jag säger det för sällan. Min mamma behöver all kärlek hon kan få nu av sina barn. Men även min pappa, och släktingar. Vad som än händer, vad som än sägs. Min kärlek till min mamma är viktigare än någonting annat, jag älskar dig mamma. Förevigt, föralltid ♥

 

Men som sagt, ska inte säga något.
Det finns alltid någon som har det värre.

Men om någon har det värre än det här, ja då skulle jag kunna göra vad som helst för den människan. Jag hatar det här. Jag vill inte att mamma ska känna att hon förstör, det gör hon inte. Hon är min mamma, och jag är evigt tacksam för det. Ingen kan ta min mammas plats, hon är min ögonsten. Mitt allt. Mitt liv. Min själ. Mitt hjärta.

Härligt väder ute, men blåser väldigt mycket. Är sugen på att träna nu, så ska ta och fixa det. Jag är även sugen på lite vår/sommar kläder, fixade ihop en lista på 2000 kronor. Inte farligt för så mycket saker, nåja. Nu ska jag fixa Vendelas blogg.

Kom precis hem från sunderbyn, var och hälsade på min kära moder med pappa och bror. Var en snabbis i Luleå och fick med mig ett par jeans hem men pappa gav mig fel strl så att det tänkte jag ju inte på så fel jeans kom med hem. Dom ligger just nu i bilen så ska vi fixa nya imorgon, vi ska ju ändå till sunderbyn så vi kör två flugor i en smäll. Jag ska gå och fixa någon middag med pappa.. vi har inte ätit än. Jag orkar nästan inte, det kändes jobbigt. Sedan ska jag slänga mig in i duschen och tagga för en till underbar skolvecka. Innan jag går vill jag säga att en sötis ska krya på sig!

En av mina absoluta favoritbilder! 
Inte ofta jag gillar foton jag själv fotat........

Nu ska jag smörja in mig, behöver ny hudkräm... får abstinens.. 
Sitter och lyssnar på musik och väntar på att en skräckfilm ska laddas ner klart, sen ska jag mysa mig ner i min stora mysiga säng i mitt iskalla rum med min Apelsin MER och se en skräck film helt själv.... Min känsla säger att jag behöver ha någon här, men... min iphone är vid min sida. Om någon känner för att ringa och prata mitt i filmen så gör det!! Nåja, ska tagga ner mig nu... kommer dö.. vi får höras.. om jag överlever. PUSS!

Tänk er dessa underbarlingar till ett par underbara bruna sommarben!
GE mig sommar nu, men först lite fettsugning och pengar! 
Deal?

Skolan idag var rätt så jobbig.. men fick ganska så mycket gjort. 2 timmar matte nästan, nej men nästan.. Nu är jag slut och ska slå igång Mean girl, det är nog världens bästa film. Alltid lika bra, lessnar aldrig på den.. Nåja, jag ska se på den och smaska i mig lite kladdkaka med jordgubbskräm i.. det är såååå gott. Mitt paket från Nelly har kommit så imorgon blir det att hämta ut det. Ska komma ihåg att prata med Henrik på tyskan imorgon, om jag har sånt bra minne.

Nu ska jag gå och värma mig lite lasange och ta en julmust och en kladdkakemuffins. Och såklart mysa till denna rackare som har fått så bra kritik. Nåja, mitt rum är så fint nu med städade och rensade garderober. 2 icakassar blev det utrensat, får se vars jag her det. Nej nu vankas det mat!

Gud så desperat jag är, jag vill ha sommar nu..
Sommaren 2011 ska slå allt, en planerad Stockholms resa ska det bli, vare sig jag har råd eller inte.. Skiter i det, jag ska ut och leva livet. Vill vara sådär brun som jag var då, sena sommarkvällar, dampkvällar med världens bästa personer, mååånga dampkvällar hos Fanny om jag säger så. Det bara är lite smått trist att Josefin, Fanny och Ask drar iväg på en språkresa i 3 veckor.. vad ska jag göra då måntro? Jaja, nu siktar jag bara på att bli av med mitt fläsk. Passar ju sådär bra med att jag fick massa fika av farmor idag, haha.. Och chips och dipp igår. 

Ska nu göra mig klar för sängen innan solsidan börjar och så ska jag glo på det och sedan fixa klart so:n och skicka det till Armine så hon får skriva ut det. Har tagit fram kläder till imorgon också, ett par jävla snygga skor ska på mina fötter imorgon. Gud vad jag älskar dom, dock inte mina men vadårå? SNYGGA!